Menu

Maroonberget

Fredrik Adolph Ludvig Gustaf Albrecht Couschi, även känd som Badin, född vid sjuttonhundratalets mitt som svart slav i danska Västindien, död som känd Stockholmsprofil 1822. Detta är romanen om honom och de spår han lämnade efter sig. “Trode Snön hwar Socker.” Romanen fick tidningen VIs litteraturpris.
Bonniers 1996.

“Ask yourself: are you behaving differently at this very moment
because someone not yet to be born for a century or more
will someday think about you?
You cannot prove the contrary.
What´s  the difference anyway whether it’s so?”
William T Vollman: The Rifles

Rösterna omkring mig lät ännu som samtal på andra sidan ett tungt veckat draperi. Glimtvis klarnade ett sammanhang, ord häktade i varandra som hyskor i hakar. Sedan gled det hela åter isär. Det var inte mina språkkunskaper som var problemet: också när de talade sin franska med varandra kom deras ord singlande som duntussar. Jag mindes från min tid i Köpenhamn hur ett häftigt snöfall kunde ha samma inverkan på hörseln. När den tenngrå himlen ovan kyrktornen äntligen öppnade sig stillnade gatulivet på ett märkligt sätt. Så även här. De mest avlägsna ljuden trädde tydligt fram, som ropen från exercisen på flottans skepp, tvärs över strömmen — medan de närmaste, som röster ur ett samtal, med ens föreföll lika otydliga som mönstret i en gobeläng betraktad på alltför nära håll. Ändå var mina öron utmärkta och välhållna. Jag rensade dem dagligen med späntstickor för att skärpa min hörsel.

                      Den första tiden höll jag på min osynlighet. Jag satt uppkrupen på ett bord eller i en fönstersmyg och iakttog de kungliga barnen i deras göromål: de lärde sig snart att inte ta någon notis om mig.

         Men i de ögonblick Drottningen kom in i rummet blev jag genast synlig, vare sig jag ville eller ej. Hennes mörka blick fann mig mot alla sorters bakgrunder: den sökte mig, uppfordrande, önskade sig något av mig, ett oformulerat uppdrag vars natur jag inte genast kunde utröna. Jag log.

                      Tidvis sökte jag mig ännu tillbaka till slottsköket, om inte annat så för dess värme. Prinsarnas gemak hölls sällan uppvärmda då de inte själva vistades där: någon timma innan de väntades tillbaka brukade en butter hovman tassa in och börja det omständliga arbetet med att tända under askan i någon av de glänsande kakelugnarna.

Nere i köket brann eldarna ständigt.

                      Där såg man mig inte heller nu; men var mer vaksamma. Där jag satt på den stora vedlåren föll jag ibland ned i en lätt slummer; med öppna ögon tog jag in allt omkring mig, det svaga återskenet över tegelväggarna från den skymda bakugnen, lukten av fisk och salt och härsken mjölk, de sorlande, halvhöga rösternas skimrande trådar genom den fuktiga luften. Orden kom tillbaka, gång på gång, som nyvakna vinterflugor, envist kretsande kring min panna. Piss. Skit. Djävlar helvete fan. De följde mig genom dagarna.

                      Väl tillbaka i de övre våningarna iakttog jag prinsarnas långsamt lågmälda lekar, lärde mig skilja dem åt. Den äldres ansikte skrämde mig till en början, och jag vågade icke se in i hans ögon: hans underligt kluvna anlete. Jag såg nog att han lade märke till min rädsla, vilket fick den att växa.

                      Prinsessan var en annan sak. Samma svarta ögon som sin mor.

En dag var de borta. Det kungliga gemakets stora dörrar stod låsta; när jag sökte mig in genom den bakre låg rummen öde och askan i ugnarna var kall. Jag satt länge i min fönstersmyg, väntande; men ingen kom. Själv osedd betraktade jag länge isrosornas långsamma växt över fönsterglasen. Jag föll i sömn.

                      När jag vaknade hade min kropp försvunnit ifrån mig och mitt huvud svävade ensamt genom rummet som en gast. Det var mycket behagligt: allt låg nedsänkt i dunkel och stillhet. När jag så försökte urskilja vart min ena hand tagit vägen genomfors min arm och min axel av en skärande, brännande smärta, värre än något jag förut känt. Så såg jag bägge handflatorna: de vilade slappa och ljust uppåtvända i mitt knä. Jag kunde lyfta armen och föra den till mitt ansikte. Jag kände tydligt att fingrarna brann; men mot min kind var de som is. Av ansiktet förnam jag ingenting; fingrarna gled motståndslöst som genom vatten.

                      Jag försökte resa mig och föll ned på golvet. Ingen smärta, utom av elden i mina leder. Jag reste mig, och fötterna kände inte av golvets plankor. Medan jag rörde mig mot dörren började hela jag brinna; elden rann som blod genom kroppens håligheter och jag skrek. Hela vägen nedför trappan skrek jag av och till, växelvis av värk eller skräck. Delar av min kropp återvände och försvann på nytt; än rann elden över ryggen, än genom låren.

                      Först framför den öppna ugnsluckan i köket fogades jag samman till en kropp av lidande. Denna gång tog man notis om mig, eller åtminstone till ljudet av min röst: några betraktade mig med förskräckelse, andra hade svårt att dölja ett skratt. Småningom började jag att skaka. Någon gav mig en filt. Den luktade betryggande och välbekant av häst, vilket fick mig att sansa mig litet.

                      Febern satt sedan i mig under några dagar. Jag tror att jag slumrade in på vedlåren: när jag åter vaknade upp låg jag i min säng i det rum jag kunde kalla mitt. Gyllenstolpe stod böjd över mig och i spisen brann en eld. Han omtalade för mig på långsam franska att den kungliga familjen avrest för att delta i våröppnandet av Drottningholms slott och att de väntades tillbaka inom några dagar, då jag borde vara passlig nog att hälsa dem välkomna åter. Därpå lämnade han mig.

Dagen för den beräknade återkomsten närmade sig. Jag var ännu febrig, genomfors då och då av korta frossbrytningar: mellan dem var jag matt men redig. Solen hade brutit fram och vattnet nedanför de kungliga gemakens höga fönster skymtade mörkt blått mellan de uppbrutna isflaken, som nattetid kunde skava mot varandra med ett skärande, uppfordrande läte.

                      Man hade inför de Kungligas återkomst skänkt mig en uniform, vackert blå med vita spetskrås ditsydda vid handlederna. Den var begagnad och jag vet inte var den haft sitt ursprung; byxornas säte var blankt och tunt, och där sömmarna börjat släppa hade skräddarmästaren dolt det slitna tyget med tofsknippen i tilltalande kulörer. Över bröstet gick ett nytt och skinande vitt sidenband; till klädseln hörde en huvudbonad med vita och blå plymer. Jag provade min nya dräkt framför en av speglarna i stora hörnsalen; den passade mig någorlunda och var tämligen varm. Svårigheten hade tydligen varit att välja ett par passande skodon. Slutligen hade man funnit fram ett par tämligen nedslitna stövlar i svart, med grova repor efter vad som måste varit ridsporrar. De var något stora.

                      Solen värmde genom de höga fönstren. För första gången sedan min ankomst var jag fullt klädd för en vistelse utomhus. Utan att tveka gick jag nedför trapporna till köket där jag visste att det fanns en sidodörr ut mot gatan. Dess knarrande handtag svängde lydigt under min hand.

Luften var icke så varm som jag väntat mig; att träda ut var som att lägga kinden mot stål. Gränden låg i skugga. Utan tvekan steg jag ned i den ännu halvfrusna leran; stövlarnas knarrande läder skylde mina fotsulor. Jag hade dock inte funnit någon halm att stoppa dem med.

                      Lukten av smältande snö, av hästar, det stadiga droppandet från vaktstugans taknock. Jag gick långsamt under det höga valvet, ut i ljuset.

                      Jag vet inte vad som föresvävat mig. En kort promenad, en önskan om att bära min nya klädsel i fullt ljus och all öppenhet. Jag sökte mig ned mot vattnet och kajerna, som jag tyckt mig känna så väl — om än såsom en bild genom glas.

                      Slottsbacken låg ovanligt öde. I förstone syntes det mig som om alla människor vore annorstädes. Jag kände mycket litet till stadens liv.

                      Sedan varsnade jag dem. De fanns överallt i blickens utkanter, fullkomligt orörliga. I backen en kusk på en landå: ekipaget hade stannat till och hästen stod med hängande huvud och ångande anda. Kuskens ögon stint riktade åt mitt håll.

                      I husradens skugga stod de, tysta, klädda i grått, solen nådde dem inte: deras blickar följde mig där jag långsamt och försiktigt klev över det för mig ovana kullerstensunderlaget.

 Allt var stilla. Himlen en vattnigt blå dom över mitt huvud, det enda ljudet det från en lärka, ovan mig. Från den vilande hästens rygg och flanker steg ett lätt dis; ett stilla knarrande från seldonen. Jag frös om fötterna, men svettades i min uniformsjacka. Längs gatans rännstenar väntade de alla i orörlighet. Stadens borgare.

                      Kajens människomur vek åt sidan framför mig, som om jag omgetts av en skyddsvakt av änglaväsen, vilka i god tid röjde plats för mina steg. Så befann jag mig ytterst på kajkanten, såg ut över strömmens långsamt drivande grå och bruna flak och svartblå vattenyta. Jag stod mycket rak i min grop av tystnad, andades djupt, med vidgade näsborrar. Ljudet av måsar, kretsande över mitt huvud, skrin ekande ut över vattnen: ett snabbt hugg av något ytterst välbekant och förtroget.

                      Ljud och rörelse bakom min rygg. Ett rop: grov mansröst.

                      Jag såg mig om. En vagt bekant hovman klädd i grönt kom med osäkra steg rusande ned längs backen. Han stannade framför mig, med hävande bröstkorg och vass blick, höll sitt avstånd. Han var rasande, höjde handen som till slag, lät den långsamt sjunka. Jag rörde inte en min. Så tog han mig i armen och vi började uppstigningen mot den enorma byggnadens alla vassglänsande fönsterrader. Hela tiden en ström av ord, varav somliga välbekanta såsom Djävul.

Där vi gick sida vid sida lossnade hans grepp: när vi närmade oss portarna föll hans hand åt sidan. Vi gick tysta, och först nu förstod jag den fulla innebörden av hans handlande. Det var omöjligt att bära hand på mig. Jag gick skyddad av Drottningens allestädes närvarande ord.

Ingenting kunde längre skada mig.

Ögonblicket var inne. En ljudlös rastlöshet präglade hallar och trapphus. Stämningen var redan tyst och vaksam, återklangen av snabba steg och frasande tyg. Linneskåp fylldes; en ström av vagnar vid kökets bakdörr. En här rustad med dammvippor och borstar av allehanda utseende drog genom sal efter sal.

                      Jag härmade efter bästa förmåga brådskans alla åtbörder, började i köket där jag beställsamt lyfte på kokkärlens lock och andades in ångorna från festmåltidens olika inslag, stack mitt finger i såstrågen och smakade av. Ingen såg mig. Sedan skyndade jag upp i de övre våningarna, gick efter städhjonen med uppmärksam min, drog av mig min fjäderprydda huvudbonad och viftade med den som för att avlägsna kvarblivna dammkorn. När jag närmade mig blev man om möjligt än mer upptagen.

                      Man dukade ett festbord med vita dukar och kalendabrar. Blomsteruppsättningar där de kulörta kronbladen bestod av handkolorerade papper i tusende veck. Tände i takkronorna mitt på ljusa eftermiddagen.

                      Så föll hela slottet i bidande tystnad.

                      Hästhovar över förgården. En budbärare i breda stövlar sprang uppför trappan, bytte några viskande ord med Gyllenstolpe. Tystnaden lägrade sig åter.

                      Ljudet av knarrande vagnshjul. Många steg och det välkomna, otydliga sorlandet av ekande barnröster i trapphuset.

 Efter en alltför lång tidsrymd följde så det dämpade mumlandet inifrån festsalen. Jag var redo.

                      Den sneda kvällssolen bröt fram och föll in genom de höga fönstren. Jag kastade en tydlig skugga framför mig. Hovmännen såg bort när jag nalkades. Jag gick fram till den stora dubbeldörren, vit med gyllene inläggningar. En fullständig stillhet slöt sig kring mitt huvud; öronen hettade av förväntan.

                      Jag öppnade på vid gavel och steg in.

                      De satt alla bänkade; femtiotalet personer, var och en lika omsorgsfullt utstyrd som blomsterdekorationerna invid deras kuvert. Allas ögon var riktade mot mig; vid bordets huvudände Konungen och Hennes Majestät. Jag rätade upp mig, sträckte uniformsjackan, drog bandet rätt över bröstet; sökte Hennes blick. Hon satt böjd i ett intensivt samtal med Hans Majestät, vars vänliga ansikte till följd av rummets värme var blossande rött.

                      Jag stegade fram till bordets kortände: svängde först upp det ena benet över dess kant, så det andra. Stod rak i ryggen på det osäkra underlaget tills jag återfunnit min tyngdpunkt. Började så sakta och taktfast vandra framåt och var försiktig för att inte råka trampa på de utsökta pappersblommorna. De ännu otända kandelabrarna svajade lätt vid tyngden av mina stövelklädda steg. Intet porslin var ännu framdukat, vilket gladde mig; jag hade varit orolig för att råka skada något av det som bar Hennes Majestäts insignier.

                      Där jag gick såg jag vänligt ned på de nu fullkomligt uppmärksamma ansikten som följde min uppstigning. Man gav akt på min minsta rörelse; de fick alla ett ord och jag var noga med att inte glömma någon. Madame Piss. Moniseur Helvete. M’sieu Snus. Mademoiselle Fan. De skänktes alla nya namn, och tog dem till sig: de slog en efter en ned sina blickar.

                      Jag närmade mig nu honnörsplatserna: även Hans Majestät såg nu upp. Kronprinsens kluvna ansikte följde mig på ett oroande vis, och jag fann denna gång inte mod nog att se bort: det nedre ögat såg rakt in i duken, medan det övre var med mig. Hans mun ryckte, till synes okontrollerat, och jag drabbades av en plötslig skräck för att min närvaro skulle utlösa ett anfall. Det förundrade mig: han aldrig förut reagerat så på min närvaro. Men vad som bröt fram var ett leende.

                      Så var jag framme. Jag vågade knappast se ned, utan gjorde först en konstfull bugning innan jag dristade mig att vända mig rakt mot Hennes svarta ögon.

Jag stod länge framåtböjd: reste mig så och rätade åter ut skjorta och jacka, som kommit i oordning.

                      Hennes varma leende svävade fram och omslöt mig, vidgades, fyllde världen.

s 64-70

No Comments

    Leave a Reply

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.