Uppsala på 1880-talet: brytningstid mellan gammalt och nytt. Och en plats där unga kvinnor maldes ned i en prostitution alla kände till och ingen talade om. Den plats där man bor rymmer alltid omskakande berättelser, alldeles under ytan.
Albert Bonniers förlag 2009.
Ur första kapitlet:
Vårsolens ljus och värme träffade honom med kraften hos ett hammarslag. Han stannade upp med en svidande hetta mot det tunna håret på sin hjässa, handen lyft som till skydd. Slöt ögonen utan att slippa se: solen svart på himlen. Luften hade en sur och unken smak. På avstånd hästhovar som närmade sig, snabbt; längre bort, in under trädens kokande svarta kaskader av stelnat lövverk, hördes ljudet av vattenmassorna.
Han öppnade åter ögonen. Allt var som det skulle; bryggarvagnen passerade, hästen var brun och gammal med svankande rygg, flaskorna på flaket klirrade ostämt och dumt. Kusken hade stora gulgrå mustascher, satt i sina egna tankar och gav honom inte en blick. Han såg sig om. Ingen han kände inom synhåll. Solen gick i moln. Åt ena hållet parken. Han satte hatten på huvudet och gick i andra riktningen, först långsamt, sedan med allt snabbare steg.
Han följde som vanligt gjutjärnsstaketet längs ån, där stenläggningen var som jämnast. När han närmade sig hörnet av Drottninggatan kom illamåendet åter krypande över honom; för vart steg var det som om en klåda steg ur själva gatstenen, allt starkare ju närmre gatukorsningen han kom, och han saktade ned utan att vilja det. Det var numera en ritual, detta att passera denna punkt under träden utan att gå för långsamt, utan att låtsas om något, och framförallt utan att någon annan skulle lägga märke till något särskilt i hans sätt att vara. Om aftonen i gatlyktornas sken gick det bra: det var dagsljuset som var svårt att forcera. Är det herrn som är doktor, en skugga bara och hon var borta igen, han såg henne alltid, men numer oftast bara som något dunkelt, ett flarn i ögonvrån. Han blinkade. Ingenting alls. God morgon och ett ansikte skärt och litet svullet som ett nyläkt sår: är det herrn som är doktor och ingenting hade han egentligen att säga henne denna första morgon, han förstod inte då att hon stått där och väntat på honom, kanske i timmar, medan orden vändes som småsten i hennes mun. Håret under sjalen var tunt och ljusbrunt, nästan utan färg, hela hon tunn under mörka slitna plagg; bara huvudet stort och runt som ett barns och med en hud som om hon skrubbat sig och skrubbat sig tills hon nästan var sårig. Ögonen blanka och rödsprängda; hon såg bortom honom upp mot den lågt hängande himlen. Är det herrn som är doktor doktor
Han hade gått förbi och sedan stannat. Han hade redan varit irriterad över något vardagligt, han mindes inte vad, han hade stannat och vänt sig om och hon hade stått framåtlutad, hela hon i en underlig vinkel och han hade svarat henne Och så vad, hur så, och hon hade svalt och svalt och sett honom i ögonen, ett ögonblick som varat så länge att han hunnit bli först osäker och sedan känt att han borde bli arg, han blev inte arg fast stunden krävde det, ett mått av öppen irritation, det var vad som förväntades, och sedan vände hon sig bort och kräktes ljudlöst över räcket, ned i ån. Över henne hängde kastanjeblommorna i majestätiska klasar, fullt utslagna, elfenbensvita med små precisa, rosa stråk, och han sänkte blicken ned mot henne och såg spåren av uppkastningar på stenläggningen, vitt som mjölk och små röda stänk. Hon var barfota. Kring hennes fötter några duvor, kuttrande, pickande. Ljudet av strömmande vatten.
Hon fanns inte längre här. Vad som återstod var bara en svårighet hos honom själv att passera det stället, det var urgröpt, det var det ord han fann, urgröpt; eller kanske handlade det om ett slags strävhet i luften, där under trädkronans skugga. När han skyndade förbi platsen med blicken sänkt, med vad som han tänkte sig måste se ut som små, löjeväckande mussteg, klor mot sten, slog kyrkklockorna sina fyra slag för jämn timme. Han såg inte upp, hade ännu inte vant sig vid koppartornens brant mörka silhuetter. Det skulle han aldrig göra. Han skyndade vidare. Det var bråttom att komma därifrån; ändå hade han nästan två timmar kvar att slå ihjäl. Hon hade luktat. Just lukten kunde ännu komma över honom ibland, överväldigande, ur ingenstans. Det var allt.
No Comments