Stumheten

Sju noveller, en av dem riktigt otäck. Belönades med Göteborgspostens litteraturpris. Utgavs även på norska.
Bonniers 1991.

I cannot make a single sound
as you scream
Peter Gabriel: Red rain

1. Denna anteckningsbok tillhör John Nygård.

Jag blev plötsligt rädd och gick in, satte mig ned med rocken på. Jag vet inte hur länge det dröjde innan jag märkte vad som oroat mig. Alla bilarna. Inte en enda en av dem hade längre hela däck.

Promenaden  till caféet gick bra: fint väder, stark sol och dagsmeja, rätt varmt. Trottoaren låg i stort sett torr, med brunrosa slask i rännstenen. Cementplattorna mörkflammiga och liksom porösa.
Överallt bilar med lackeringen i bubblor, på väg att släppa, alla nu så lika trots bilmärkenas “egenarter”.
Jag stannade till, skrattade högt när jag upptäckte hur jag förflyttade mig över trottoaren: i zickzack, med fötterna noggrant placerade på underlagets torra fläckar. Det påminde mig om skoltiden och dess halvt verkliga oro för att råka kliva på plattornas skarvar, en ansträngande procedur som kunde få den korta promenaden hem att ta upp emot en timme.

   Hade tänkt köpa tidningarna men hittade ingen öppen kiosk. Sakta tonade ett dovt motorljud fram, något jag först trodde kom från en skoter. Sedan dök den upp strax ovan hustaken, en väldig långsmal skugga mot den låga grå himlen: en av militärens dubbelhelikoptrar, med bukens skrivtecken oläsliga av rost.

Tämä muistikirja kuuluu Juhani Uusitalolle.

2. En fin anteckningsbok. Svarta läderpärmar och klämma i ryggen: skulle man vilja skriva om något slipper man riva ut sidan. Den passar alldeles utmärkt in i demonstrationsväskans sidoficka.

15. Kvinnan kan kanske vara i trettioårsåldern och har sin dotter med sig, en flicka med långt ljust hår och stora, litet utstående mjölktänder. Flickan tittar ibland åt mitt håll till, litet grand i smyg, och gömmer sig sedan bakom sitt långa hår. När konduktören närmar sig ser kvinnan mitt beråd och säger lugnande: Talar du inte finska? Oroa dig inte. Vart ska du?
Jag visar henne min biljett och hon nickar. Jag med. Så lämnar hon tillbaka den och ser utan vidare kommentarer åter ut genom fönstret, mot snörök och lövsly. Flickan kikar åter på mig under lugg. Hon är mycket lik sin mor. Konduktören närmar sig.

16. Konduktören böjer sig ned och säger något, halvhögt och på finska. Innan jag hinner svara böjer kvinnan sig fram och säger ge mig din biljett igen. Jag sträcker fram den, hon ger den till konduktören och säger något i stil med Hän ei puhu suomea.* Denne nickar, klipper och går vidare. Hans byxslag är baktill täckta av smältande snö.

22. Utanför fönstret fortfarande samma obrutna sträckor av lövsly och blötsnö. Vore det inte för flickans ständigt lika frågande blick skulle det vara lätt att sitta tyst i deras sällskap: jag undviker hennes vidöppna blå ögon genom att ta min tillflykt till anteckningsboken. När jag nästa gång ser upp är det kvinnans blick jag möter. Hon har samma forskande ansikte, men förmår att späda sin granskning i ett trovärdigt om än stelt leende, där läppglansen stramar över den torra hudens självsprickor. Jag frågar vad hon skall göra i stan; hon svarar att hon skall gå en datakurs vid högskolan, tappar så tvärt intresset för sina ord och börjar ordna med dotterns skära jacka och  uppkavade hängselbyxor. Flickans ögon vilar ännu på mig, nu med ett vaksamt uttryck. Hon har bestämt sig för något som jag inte känner till.

25. Perrongen ligger öde: det är mycket kallt. Ingen utom jag, kvinnan och flickan kliver av. Vi går sakta mot den gamla stationsbyggnaden av rött tegel; så sätter sig tågsättet i rörelse, färdas först långsamt gnisslande och sedan allt snabbare förbi oss. Jag ser hur kvinnans grepp om flickans röda vante hårdnar. Så är sista vagnen borta i en pust av stickande isnålar: dånet tonar ut i tystnad och det ihåliga ljudet från plattformens blankfrusna plankor under våra fötter. Flickans ögon är hela tiden riktade ned mot de egna, till synes nyinköpta pjäxorna av rödbrunt läder. Snön knarrar under stegen och varje andetag hörs tydligt i den stillnade midvinterluften.

Planen framför stationshuset ligger även den tom. Över hustaken nere i älvdalen står vinterhimlen grön, på väg in i tidig kväll: i det sneda ljuset blir hjulspåren över vändplatsens hårdpackade snölager mycket tydliga. Jag går fram till taxistolpen, öppnar luckan och lyfter ut luren, vars bakelit är så kall att jag måste hålla den ett bra stycke från örat. Röret kyler rakt igenom min fodrade handske. Det dröjer flera minuter innan någon svarar och jag får mumla fram min beställning. Så går jag tillbaka till de båda andra, säger: “Den kommer.”

Kvinnan hör inte riktigt på mig, böjer sig fram mot flickan vars ansikte är nedböjt mot vantens handflata och daskar omilt till henne i nacken: handen sänks i ett moln av lössnö. Den äldre säger något på finska, en snabbt smattrande räcka konsonanter. Flickan står kvar med nedböjt huvud, synbarligen oberörd av reprimanden, avvaktande.

Kvinnan vänder sig mot mig och säger, liksom ursäktande: “Jag har sagt åt henne många gånger: man skall inte äta snö. I synnerhet inte härinne i staden. Hon lyssnar inte.” Inte förrän nu slår det mig att jag tanklöst nog bara beställt en bil. Jag vet inte vart de ska.

26. Väntan blev utdragen och inte mycket sagt. Så svängde till sist en taxibil av från genomfartsleden och in mot rondellen framför stationshuset. Jag gick fram och öppnade bakdörren.
“Vart ska ni?” Jag vände mig till kvinnan; hennes dotter hade under hela denna långa tid inte sagt så mycket som ett ord. Hon sade en adress.
“Strandvägen nitton”, repeterade jag för chauffören. Han fortfor att ur bilens värme se frågande åt mitt håll.
“Strandvägen. Rantatie yhdeksäntoista.” Han nickade.
När jag på nytt vände mig mot dem hade kvinnan ett låst drag kring munnen. Hon dröjde sig kvar på trottoaren med väskan i ett fast grepp i ena handen: den andra höll hon nu under dotterns ena jackärm.
“En uskonut että puhut suomea”, sade hon till sist.
“Nej. Inte mycket.”
Hon såg fortfarande tillbaka med samma slutna ansikte.  
“Det är så länge sedan.”
Så var ögonblicket över. Hon vred sig in i baksätet med väskan i knäet: dottern tog plats vid hennes sida.
“Kan du be dem sända en bil till”, sade jag på finska till chauffören och fick en lyft handske till svar. Bildörren slog igen. Genom bakrutan kom en glimt av flickans bleka ansiktsoval och granskande blick: så gled bilen ut på den breda vägen, svängde uppför backen och var borta. Jag väntade. Det var ännu svinkallt, den mulna himlen frusen.

38. Mannen bakom disken har ett frånvarande uttryck i sitt runda ansikte. Han ser då och då upp från min uppslagna demonstrationsväska i svart läder, där den vilar på diskens mjölkaktigt nedslitna glasskiva, och låter blicken förlora sig i blötsnöyran utanför skyltfönstret. Jag följer hans blick utan att se något av intresse: bilar, en svart schäferhund hopkurad i sitt koppel utanför snabbköpet, gatskyltar som sviktar i den hårda vinden.

Väskans innanmäte är helt klätt av mörkröd och veckad sammet. Nedtryckta i sina fack och försedda med var sin bygel av glanspapper vilar de olika redskapen och besticken, inbäddade i svällande tyg. Affärsinnehavaren plockar aningen håglöst bland de rakbladsvassa trancherknivarna, serveringsgafflarna, filésaxen och den lilla ölöppnaren. Så säger han:
“Jag har aldrig hört talas om någon som har haft behov av en sådan här flasköppnare i silver.”
Jag är med ens beredd att åter upprepa mitt lilla försvarstal och känner den sötaktiga smaken ta plats i munnen.
“Så är det inte för vem som.”
Jag råkar åter följa hans blick ut genom fönstret, får syn på mannen i grå långrock som passerar förbi, följer hans läderklädda handske när den till skydd mot vinden höjs mot det i rockslaget liksom infällda ansiktet, ser hans profil när han kastar en snabb blick ut mot gatan. Så slår jag ihop väskan och springer mot dörren, låter den förbli halvöppen bakom mig med den lilla malplacerade mässingsklockan pinglande i sin kedja. Blötsnön slår mot mitt nyrakade ansikte och vinden skickar en pust av rakvatten tillbaka mot mig. Gatan ligger tom de fyra-fem meter som sikten erbjuder.

 39. Jag går sakta tillbaka in i butiken och stänger dörren bakom mig. Väskan landar med en duns invid väggen medan jag trevar efter cigaretterna i rockfickan. Mannen vid disken säger något i ett trumpet tonfall. Jag går närmare, och han upprepar i ett betydligt mer försonligt röstläge:    “Du behöver ju inte blir sur. Jag har bara inte råd just nu.”   Hans ord förvånar mig: “Sur? Jag är inte sur.”
Jag bjuder honom på en cigarett som han tveksamt tar emot. Runt den tunga demonstrationsväskan nere vid dörren har det bildats en växande pöl av smältvatten.

40. Jag har bestämt mig för att stanna ett par dagar.

41. När jag nu väl blivit påmind är det som om hans ansikte dyker upp överallt omkring mig: bakom skyltfönstren, i en av de bilar som kör förbi på gatan utanför. Men det där är bara inbillning: jag har bara sett honom en gång men är säker på min sak. Jag minns också hans leende ansikte mycket tydligt, så pass väl att jag kan påminna mig ett antal olika bilder att välja mellan.

42. Jag har en, mycket tydlig:
En frostig lunchrast på skolan, bara några kvarter härifrån. En klunga har samlats kring nedgången till toaletten: sikten från lärarrummet på tredje våningen blir där skymd av en utskjutande taknock, varför det är en av de platser där man kan röka utan att bli sedd. Han har som vanligt sina beundrare omkring sig; ingen av dem säger särskilt mycket, väntar på ett ord, en smula ur hans beläsenhet, ett bevis på hans makt över orden. Han har armen i band och handleden inklädd i gips efter en olycka i skidliften några veckor tidigare: gipset ligger grått och solkigt mot den vita skjortärmen. Det är tyst. Så skramlar dörren till därnere. Ut kommer en av de grekiska pojkarna som finns på skolan, de är sammanlagt kanske fem-sex stycken, inte fler, alla söner till inflyttingar nere på den kemiska fabriken. Han ser inte upp, utan går med blicken stelt rakt fram, ser inte åt någon, ansiktet rent på uttryck. När han sakta kommer uppför trappan släpper den andre sin fimp och vänder sig till hälften mot nedgångens svartmålade gjutjärnsgaller, fortfarande utan att se ned på den mörkare, fortfarande utan att säga något. När grekens huvud befinner sig kanske en tre, fyra decimeter under räckets kant släpper han den gipsade armen rakt ned, det landar på den andres huvud med ett ljud så mjukt som en suck, hans ansikte förändras en aning, mungipan glider upp i ett litet förundrat leende. Den klang som uppstår då greken ramlar framåt, med ansiktet mot ledstångens järn, är mer resonant och ekar länge upp genom höstluften.
Klockan ringer in. De släntrar sakta bortåt ingången, släcker fimparna mot tegelväggen och stoppar dem tillbaka i sina skrynkliga paket. Grekens ansikte ligger kvar mot gjutjärnsgallret: han andas snörvlande, med det mörka blodet i en rännil över ansiktets nedre del. När jag böjer mig fram ser jag att hans ena öga är halvöppet: pupillen fokuseras inte mot mig. Den tunga andningen fortsätter. Lukten av svett och rädsla ligger som ett tunt stråk i den kalla luften. Så går jag bort mot ingången.

43. Det är ingen tvekan om saken. Väl inne på varuhuset råkade jag låta blicken spela över hyllan med rakvatten och deodoranter: det var han, sist i kön, med en välfylld shoppingvagn framför sig. Han har naturligtvis blivit äldre, till och med fet. Han var klädd i en sådan där löjlig keps med öronlappar man upptill knyter samman i en liten rosett. Just mössan gjorde att jag först tvekade. Men hans blick var densamma, där den spelade över nackarna på dem som stod framför honom i kön.

44. Jag kan tänka mig en del yrken som skulle passa honom sådan som han var och förmodligen ännu är. Jag har varit på väg att slå upp hans namn i telefonkatalogen men låtit bli: jag vill egentligen inte veta. Jag vill iakttaga ännu en tid, inte få blicken grumlad av ovidkommande fakta.

45. I mellanstadieklassen fanns en pojke söderifrån vars far arbetade vid bruket. Honom hade han fattat ett gott öga till. Jag kunde under lektionerna ibland bli varse hur hans blick strök förbi mig, rakt genom rummet, för att vila på dennes nacke. I sådana stunder hade hans ansikte ett uttryck som jag närmast skulle vilja beskriva som milt eller till och med sentimentalt. Efter en tid märkte jag att något särskilt var på gång. Ingen sade något till mig: men det tegs på ett speciellt sätt vid uppställningen efter lunch, i omklädningsrummet, bland skolgårdens klungor. Efter ett tag förstod jag. Sörlänningen var av någon anledning satt i karantän, ett uttryck man tydligen plockat upp i någon gammal långfilm på TV.
Jag förstod att han inte skulle bestå provet när jag dag för dag kunde följa förändringen i hans ansikte: från härdat, sammanbitet, oberört, till ett allt mjukare, alltmer uppluckrat uttryck, som om det inifrån sakta förlorade sina konturer. Till sist grät han öppet och var förlorad.
Efter lunchrasten passerade han mig en dag i korridoren. Han stannade inte, gick bara förbi med ansiktet svullet av inte längre hemlig gråt, utan spår av stolthet. När han var i höjd med mig sade han, till synes rakt ut i luften: “Det gör inget, du behöver inte säga något. Jag vet att ni inte törs, ingen av er.” Så var han borta. Jag blev först förvånad, hade lust att ropa något efter honom, i stil med “Jag är inte med på det där”. Men jag teg, som om även jag  hade del i ett samförstånd. I samma ögonblick var jag också delaktig, och fick efter mötet i korridoren motta menande blickar och sammansvurna leenden från klasskamrater som tidigare aldrig låtsats om min existens. Det är först senare som jag undrat över orsaken bakom detta förändrade beteende: ingen utom jag själv och sörlänningen hade ju varit där. Jag talade aldrig mer med honom. När sommarlovet kom flyttade hela hans familj söderöver igen.

46. Bussturen var ett ganska överflödigt påhitt som kostade mig tolv kronor. Ett slags sightseeing där jag själv stod för alla kommentarer: de mumlades fram genom en högtalare inopererad någonstans i mitt bakhuvud. Jag var inte särskilt intresserad, och det mesta var sig mycket riktigt också likt: ett och annat nytt hus i sjuttiotalsstil, resten något mer förfallet än för tjugu år sedan. En “glassbar” har tillkommit i de gamla banklokalerna; pizzerian har åter bytt namn, förmodligen inte enda gången under den tid som gått.
På en enda punkt lyckades stadslandskapet fånga min uppmärksamhet. Det var när bussen passerade industriområdet i utkanternas lövsly: jag noterade med större fascination än jag väntat mig att hans fars företag låg kvar där det alltid legat och till och med utvidgats med en låg enplanslänga i mexitegel. Neonskylten på taket såg också fräschare ut än jag mindes den, men ändå så pass otidsenlig att jag blev osäker. Så behöver jag alltså inte vidare spekulera över hans nuvarande yrke. När chauffören började se misstänksam ut klev jag av och tog nästa buss tillbaka till centrum. Alla gator ligger ännu mättade av stumhet, lika tät som jag minns den: ofrånkomlig. Jag blev med ens rädd att den skulle växa sig lika tjock som förr: för varje kvarter vi passerade tilltog den i styrka, blev till en sorts tung väderlek, som strömmade den till från tvärgator och bakgårdar längs vägen in mot centrum. Fönsterglaset fylldes sakta av kondens och utsikten sjönk undan, blev till bara alltför välbekanta konturer, som utkast för minnet. Jag satt framåtböjd i sätet, försökte inte längre se ut, rev sakta upp papperet runt en av mina sista cigaretter och gnuggade tobkasflagorna mellan handflatorna. Halvvägs framme ryckte jag i stroppen; ingenting hände. Jag blev kall om händerna.
“Jag ska av här.”

Föraren ryckte till och gav mig en överraskad blick i spegeln; av den ekande tystnaden inne i den folktomma bussen att döma måste jag ha skrikit till, högre än jag själv hört. Bussen stannade knyckigt: bakdörrarna öppnades med ett utdraget väsande. Så mycket hörde jag i alla fall. Jag gick hela vägen tillbaka, utan att möta så mycket som en människa.
Flytta till något mindre om jag skall vara kvar. Krediten?

47. Av någon anledning lärde jag mig att simma först sent; jag kan väl ha varit en tolv-tretton. Även om jag någotsånär behärskade dess praktik har jag alltid saknat själva lusten att ägna mig åt någon sorts simmande över huvud taget.

48. Skolan. En vit byggnad som jag redan som liten kallade “rysk”, något som jag väl fått för mig på grund av dess stelt fyrkantiga och redan gammalmodiga arkitektur. Den ligger högt ovanför hamnen, med det monumentala vattentornet från sekelskiftet på en bergknalle strax bortom. Skolan var i början av trettiotalet förmodligen mycket modern, försedd som den var med simbassäng i ekande isvitt kakel.
Långa korridorer med höga fönster där ljuset alltid föll snett in på den mintgröna väggen. På vintern lukten av våta ytterkläder svävande genom trapphusen, långt efter det att klockan ringt ut efter sista lektionstimmen; och ur källaren steg doften av färsksågat timmer och lim upp från slöjdsalarna och var som starkast just under taket, invid järndörren till vindsvåningen genom vars mycket små fönster man kunde se ut över stadens alla tegeltak. Längst bort i öster sundet, fri sikt långt in på andra sidan, då och då över en eller annan nedisad tankbåt ute på det grå vattnet. Skolgårdens fullt verkliga dröm av glas och skärande solljus tätt över den skrovligt istäckta asfaltplanen. Jag minns det som dånande tyst, alltid en stelfrusen tystnad, krönt av den vita rökpelaren från fabriksanläggningen på andra sidan vattnet.
När klockan ringde ut var uppgiften att så snabbt som möjligt kränga ned den blå, ännu fuktiga täckjackan från dess krok och få den över axlarna på vägen ned genom trapphusets ekofälla. Sedan en snabb marsch (det gick inte att springa över skolgården utan att drabbas av signalen från vakthavande lärarens smärtsamt skärande visselpipa) förbi cykelställen, med deras stank av urin och sitt lapptäcke av under isen infrusna kondomer, ut genom gluggen i det svartmålade gjutjärnsstängslet och en kort rush uppför berget mot vattentornet. Någonstans i höjd med det första buskaget var det möjligt att slå av på takten, stanna upp och se om någon följt efter.
Tornet var byggt av tegel, mörka stenar som dragit till sig sot från fabriksskorstenarna och blivit än djupare i färgen. Från den öppna platsen invid tornets fundament kunde man se nästan hela staden, ända bort till sporthallens grönt kupiga tjärpappstak.

   Jag hann skymta något i ena ögonvrån innan den solbelysta utsikten löstes upp under en ridå av skarpt ljus och smärta. Den hårdkramade isbollen hade träffat rakt över vänster öra: när jag kände efter sögs några små droppar blod upp av vantens yllefibrer.

   Jag var inte ensam häruppe. Ett stycke bort på stenhällen stod ett par andra ur klassen och rökte: de kastade några bollar till i min riktning. Jag stod kvar, vägrade att röra mig ur fläcken. Efter ett tag förlorade de intresset. Jag gick några varv runt tornet med smärtan ekande i huvudet.

   Nedanför sluttningen låg ett litet trähus, målat i en klargul färg, skarp i förmiddagsljuset. På andra sidan det rangliga staketet stod en rakväxt silvergran vars grenar den mesta snön redan glidit av: nära dess topp en klargrön fläck som plötsligt flyttade sig.

   Det var en papegoja. En stor, lysande grön papegoja med röd näbb satt blickstilla bland de övre grenarna och föreföll helt oberörd av kylan. Den stämde inte in, var en punkt av begränsad overklighet i vinterdagen. Jag stod orörlig. Långt borta ringde skolklockan, alltför avlägsen. Jag hörde steg och röster: de andra kom nedför branten. Jag stod fastfrusen i marken och hörde dem närma sig.

  När jag såg ned var allas blickar riktade åt samma håll. Röken steg från fem-sex munnar, pjäxbottnar skrapade ljudligt mot isen. Under ett utdraget ögonblick föreföll det att sakta bli allt kallare.

   Ett stycke ned i backen finns en obevakad järnvägsövergång. Med ens började dess lampor att blinka: sedan kom godståget förbislamrande därnere, kanske femton vagnar långt och med en last av grå, rundade kemikalietankar över sidorna märkta med utländsk varningstext i gult. Det rytmiska larmet rullade ut över sundet, studsade mot den motsatta sidans strandbank och dränktes i sig självt som ett knappt igenkänneligt eko av fördröjt och utdraget dån från metall mot metall. Varje hjul en möjlig bila. Sedan låg grenen tom, vajade stilla upp och ned, spred sin återstående rest av lössnö över staketets lutande plankbitar.

    De röda lamporna slutade blinka och banvallens snö kom åter till ro mellan syllarna. De andra var redan långt nedför backen, en tät klunga täckjackeklädda ryggar i blått, brunt och grått, på väg i riktning mot djuphamnen. Högt över dem i luften en grön prick.

   När jag hann i fatt stod de samlade invid en av virkesstaplarna. Skrapet av fågelklor mot frusen presenning hördes tydligt ända ned. Två av de andra hade redan börjat klättra uppför stapelns fyrameterssida, litande till att bräderna skulle vara tillräckligt sammanfrusna för att inte ge vika. Förmodligen räknade de med att fågeln redan var alltför utmattad för att orka flyga vidare.

   De hann aldrig upp. Innan de kommit ens halvvägs gav papegojan till ett förvånande mörkt skri, närmast ett rop, och gav sig iväg, lämnade kajkanten bakom sig och for ut över vikens anhopningar av vita flak: flög med jämna och tunga vingslag rakt mot de fyrar som markerade hamninloppets smalaste passage och fortsatte sedan ut mot öppet vatten.

    Det blev tyst: allt som hördes var vindens slag i ett presenningshörn och köldens knäppande i hamnmagasinens väggar.

   Jag märkte inte ens när de andra försvann. Småningom såg jag upp, efter att länge ha stirrat genom soldiset över de bländvita flaken, bort mot de fåtaliga träden nedanför fabrikskomplexet på den motsatta sidan. Jag stod ensam längst ut på kajkanten.

   Så gick jag sakta tillbaka. Uppför den branta backen, förbi järnvägsområdets blindspår, genom vattentornets kalla skugga.

   Efter sista timmen gick jag inte direkt hem. Jag väntade som vanligt tills dess att de övriga hunnit undan: sedan tog jag ned min väska från kroken och drog på mig jackan.

   Vinden hade tilltagit och de isiga presenningarna slog i vinterskymningen. Hamnen låg tyst, med kranarnas taggiga konturer spretande mot den låga himmel där stadsljusets återsken sakta tilltog. På avstånd hördes trafiken, alltmer påträngande.

    Jag spanade överallt bland stuprännor och taknockar, lät blicken söka genom de fåtaliga trädens nakna grenar. Jag fantiserade om att någonstans finna den, stelfrusen men vid liv, och bära hem den under jackan.  Planlöst började jag driva längs gatorna, då som nu under samma taggiga juldekorationer.

49. Skolans simhall, till sin inredning närmast påminnande om ett kallbadhus från sekelskiftet: vitt kakel, ekande fuktdrypande väggar, bänkar av gistet mörkt trä. Allt uppfyllt av ett dånande och ekande larm så kompakt att inga enskilda ljud lät sig urskiljas: resultatet blev en sorts tät och ogenomtränglig tystnad. Gymnastikläraren, en helt ung man, runt de trettio och reservofficer, nyligen uppflyttad söderifrån. Ett envist och dåligt rykte lådde vid honom; sitt fördelaktiga yttre till trots blev han aldrig omtyckt ens av de yngre kvinnliga lärarna. Auran av insinuationer kring honom stammade förmodligen ur den i sig oklanderliga förtjusning med vilken han såväl uppmuntrade de “duktiga” med utdragna slag på skuldran som han straffade de “letargiska” med klatschar mot baken.

   Jag tycker mig minnas hur jag satt kvar på bänken, utan att se upp och med det starkt klorerade vattnet drypande från huvud och axlar. Det gjorde ännu ont att andas; över halsen gick som ett stramt band, där huvudet hållits pressat mot den del av trappans rostfria stålledstång som befann sig under vatten. (Dagen efter tog ett smalt blåmärke form.)

   Utanför de djupa källarfönstren ett långsamt snöfall.

   Jag var ensam kvar. Inifrån den skrubb som utgjorde personalens omklädningsrum kom ljudet av en dragkedja som drogs igen. Så öppnades dörren i en smal springa av ljus: läraren kom ut, iförd sin evinnerliga blå nylonoverall. I handen höll han sin svarta Puma-bag. Han gav mig en förströdd blick när han passerade och sade något i stil med dräll för fan inte så mycket vatten på golvet. Jag svarade ingenting, helt upptagen av att andas.

   Han gick mot dörren och hade redan öppnat den när han med ens stannade upp och vände sig inåt rummet igen.

   “Nå; hör du vad jag säger, eller?”

   Jag hade fortfarande inte luft eller ork att vända mig mot honom.

   “Vad är det med dig? Är du dum, eller?”

   Han tog några breda kliv över golvets trätrallor tills han stod mitt emot mig: där jag satt kunde jag bara se nedre delen av de korviga overallbenen och de sedan länge uttjänta gymnastikskorna. Så hörde jag till min förvåning ljudet av en tändsticka som drogs mot sitt plån; doften av tobak. Jag såg upp.

   Han stod lutad mot väggen med en cigarett i vänsterhanden. Då och då drog han små korta, hetsiga och liksom ovana drag medan han forskande kisade mot mig genom de tunna rökslingorna.

   “Nå? Tänker du svara, eller?”

   Jag visste inte vad som förväntades av mig utan bligade mest tillbaka. Dropparna föll allt långsammare från min lugg.

   “Är du idiot, eller?”, sade han till sist i ett avspänt och närmast konverserande tonfall; så slog han av glöden mot väggen och lät fimpen försvinna ned i bagen. “Eftersom du inte svarar menar jag.

    Idioter kan ju inte snacka. Det är ju därför dom är idioter.

    Därför undrar jag om du är idiot.”

   Han tog ett steg närmare och böjde sig ned, stod med händerna mot knäna och ryggen krum, så att jag inte längre kunde undvika hans blick.

   “Vet du vad man gör med idioter?”

   “Man kastrerar dom. Såhär.”

54. Minne. Hör till dem som i efterhand förefaller innehålla en svävande punkt av oklarhet, något ogenomskinligt som i stunden tycktes naturligt, sammanhängande med allt det andra.

  På väg hem från skolan fick jag syn på den andres trenchcoatklädda rygg och handen med svinläderportföljen. Jag följde under några kvarter efter honom, på kanske femton-tjugu meters avstånd. När jag svängde runt ett hörn stod han där, väntande. Han gav mig en kort blick och började sedan gå, men i så pass maklig takt att vi kom att gå sida vid sida. Det var tidig höst med rännstenen full av kastanjer, snabba vindbyar nedför gatan. Han sade ingenting alls, bara gick. När jag saktade av gjorde han det likaså. Tystnaden växte till ett larm inne i huvudet.

  Till sist kom orden av sig själva, bökade sig fram genom alla föresatser att överträffa honom i tigande. Jag började tala, halvhögt och rakt ut i vinden: först om obetydligheter, om vårens stundande realexamen; sedan om allt möjligt. Om hur jag hade sett dem i virkesupplaget för något år sedan. Inget svar. Så märkte jag att jag inte kunde sluta, att det inte fanns någon möjlighet att bryta strömmen av ljud: ingen spärr fanns längre mellan yttre och inre ordföljder. Jag berättade för honom hur jag som sjuåring sparkat ihjäl en av grannens många katter, hur lång tid det tog innan den låg stilla. Jag talade om för honom hur jag en tid efter fars död bränt min lillasyster med spiselkroken så att hon ännu bar ett långt ärr på vänster överarm: “Det blir vitt på somrarna. Det var inte det att jag inte visste att det skulle göra ont, det var inte huvudsaken att det gjorde ont, det kvittade egentligen om det gjorde det eller ej. Jag var tvungen att se om det gick, förstår du?” Han svarade fortfarande inte, gick gatan rakt fram med blicken sänkt. Jag har aldrig talat så tydligt och svenskan aldrig burit mig lika stadigt, varken förr eller senare. Jag kände egentligen inte att jag talade: det var ett främmande språk som banade sig väg genom mig.

   Vi gick flera kvarter: jag hade för länge sedan passerat det gathörn där jag skulle ha vikt av. Jag kände det till sist som om jag gick innesluten i en varm och ny slags behaglig tystnad: den ständiga strömmen av ord var vilsam, en frånvaro lika stark och bärande som ensamhet.

  Så kom han fram till sin gata: en ännu lummig allé som kantad av enplansvillor sträckte sig ned mot en höjd ovan viken. Han svängde in på den asfalterade garageuppfarten och gick in genom gallergrinden till sina föräldrars hus, fortfarande utan att ha yttrat ett enda ord. Jag minns att jag stod kvar en stund innan jag vände tillbaka, osäker över om jag i själva verket sagt något eller ej. Jag tror att jag verkligen gjorde det.

55. Hallen låg mörk och jag såg henne egentligen bara ett kort ögonblick när hon passerade under lysrörsstråket. Jag hade svårt att påminna mig var jag sett henne. Vi bara strök förbi varandra i vestibulen till Folkets Hus: i bakgrunden skymtade något slags vaktmästare med vakande blick och bestämd uppsyn, vilket tydde på att hon kanske inte lämnade lokalen helt frivilligt.

   Jag såg ansiktet under någon sekund bara. Det var först när jag slagit mig ned i cafeterian och tänt en cigarett som något vagt bekant över det långsmala ansiktet föreföll att dröja kvar i minnet. Hon var klädd i smutsiga jeans och en urtvättad jeansjacka, för kall för väderleken. En tung dunst ur hennes kläder. Jag tror att jag drog mig undan något i det lilla utrymmet. Snabb blick över mitt ansikte, hon hade inte kunnat känna igen mig, lika litet som jag henne. Brunt kortklippt hår: jag minns det som långt, men samma smala ansikte. Minnet finns kvar, men förknippat med en annan lukt, den av färskt trävirke och starkt lim. När slöjdläraren till sist blev rastlös och försvann ut efter sin whisky brukade några av dem samlas nere i det undanskymda hörnet i slöjdsalens virkeslager med små tussar av trassel indränkta i lim: efter en stund brukade de bli tämligen högljudda. Men nu hördes först bara fnissanden, därnäst en eller annan svordom. Jag visste inte att de var där, gick bara ut efter ett stycke plywood. Jag tror att de var fyra stycken förutom henne, hans tre vanliga hovmän. Hon stod på alla fyra med limtussen under sig på golvet och ett alldeles blankt uttryck i ansiktet, utan att säga något, munnen öppen, saliv i mungiporna. Två av dem höll hennes armar, den tredje på knä över benen med hennes jeans i en hög närmast fötterna. En stark lukt av friskt virke. Jag tror inte de hann se mig. Han stod tungt lutad över hennes rygg, log med blicken riktad rakt fram.

60. Fick åter syn på honom utanför järnaffären: han kom ut med något så vardagligt som en såg nedstoppad i en plastkasse. Samma fåniga keps. Följde efter honom ända hit ned till caféet. Han gick över gatan, med den lätt framåtböjda gammelmansgång som jag har så svårt att förknippa med honom, och fortsatte in i parken på andra sidan: jag avvaktade en stund, tills jag såg hur han slog sig ned i den lilla paviljongen nere vid kajkanten. Under flera minuter stod jag kvar och såg ned mot honom, men han blev sittande. Jag gick in och har enligt klockan på väggen varit här i ungefär fyrtiofem minuter. Nyss reste han sig och gick iväg, över bron ned mot centrum. Kanske var det en impuls från hans sida, men något säger mig att det rör sig om en vana: hans rörelser var avmätta på ett vis som passade mot situationen, som när man upprepar något utan att tänka. Det skulle i alla fall göra det lättare att finna honom igen.

61. På den tiden var han blond och halvtannat huvud längre än jag. Han var alltid mycket rak i ryggen; såg sig omkring som om han betraktade omgivningen från någon högt belägen punkt. Jag minns att jag någon gång undrade om han behövde glasögon; så fick jag reda på att han hade kontaktlinser, något som jag på den tiden knappast visste vad det var.

62. Han var alltid först med allt: digitalklocka, pocketkamera, miniräknare. Och så nu denna trötta klädsel.

64. Jag åt i stadshotellets murriga cafeteria, pyttipanna med rödbetor och svagt kaffe, för sextiofem kronor. Gick en sväng på stan: juldekorationerna hängde kvar men var nu släckta. De i morse så färgglada vimplarna fladdrade stilla i vinden; i mörkret var det omöjligt att urskilja deras olika nationaliteter. Jag tog varvet förbi Strandvägen nitton, vilket visade sig vara det stora sekelskifteshuset i sten med utsikt över hamnen och portkod i dörren.

65. Vi bodde i nummer fjorton ända fram till min fars död, då vi flyttade ned på stan, morsan, systrarna och jag. Huset står kvar, nu klätt med grå eternitplattor snarare än de flagnande, gulmålade bräder jag minns. I källarvåningen ligger ett solarium med öppettiderna på såväl svenska och finska på en handtextad kartongbit i fönstret. Utsikten över sundet är densamma, så trivialt lik ett minne att jag inte ägnar den mer än en blick: isflak, gråhet, skorstenarna och skogsbrynet på den motsatta sidan.
Musikaffären på andra sidan gatan finns ännu den på plats.
Jag gick närmare, stannade framför skyltfönstret och blåste på mina händer. Samma innehåll som jag minns: ärgiga blåsinstrument och gulnade påsar med gitarrsträngar, ett och annat blekt häfte med texterna till dansbandens slagdängor.
Så ser jag upp och får syn på den åldrige innehavarens grå ansikte på andra sidan glaset. Detta återseende blir märkligt nog mer chockartat: jag känner igen honom. Det är samme man; och för ett kort ögonblick tror jag mig se en fläkt av igenkännande dra även över dennes rynkiga och fågelliknande dödmansansikte. Det är naturligtvis omöjligt.
Jag går sakta och dröjande in genom dörren, för ögonblicket disträ och utan att ägna mina egna rörelser en tanke. Mannen – han måste vara närmare åttio – står orörlig bakom disken, hopsjunken framför en basfiol som måste vara en halv gång så lång som honom själv. Han är klädd i en sliten kofta; när jag kommer närmare ser jag att hans kala huvud sakta darrar upp och ned, upp och ned, som vore det för tungt för hans rynkiga hals. Luften inne i rummet har en sötaktig lukt.

Jag lägger upp armarna på disken och ser på honom. Han ser ned på diskens innanmäte: flageoletflöjter och torra, spruckna klarinettblad i eleganta förpackningar av genomskinlig plast. Hans ögon är täckta av en mjölkaktig hinna. Så kommer stumheten över mig på nytt, lägger sig kring halsen som en alltför trång krage. Jag inser att den aldrig varit långt borta.

   “Jag skulle vilja titta på en blockflöjt”, säger jag och förvånas över röstens lågmälda tonfall.

67. Det är någonting jag ibland funderat över: detta att mina minnen från tiden efter flyttningen ned på stan blir så tydliga. Eller man skulle kanske snarare säga: övertydliga. Materiella.

68. Vad jag minns allra bäst: den stora parkeringsplatsen framför hyreskasernerna. Tom, stor som en fotbollsplan och överdragen av vita, bleknande linjer. Inga staket eller refuger. Bara en enorm öppen yta med linjer i räta vinklar och regnvatten samlat i asfaltens små fördjupningar. Jag brukade på väg hem från skolan gå snett över parkeringsplatsen, vilket innebar en omväg. Jag gick alltid med huvudet sänkt, räknade antalet streck jag passerade, som en slags sport. Jag fick inte höja blicken förrän jag var säker på att ha korsat hela den öppna platsen, men innan foten slog emot trottoarens kantsten. Då skulle jag vända mig om och se tillbaka över den yta jag korsat, först då riktigt säker på var jag hamnat. För det mesta hade jag kommit rätt, något jag noterade med besvikelse, ibland blandad med lättnad. Synen står kvar i minnet, tydlig: hela parkeringsplatsen öppen framför mig, regnblank i solnedgångens röda återsken från de låga molnens undersidor. Längst bort skolans höga vita byggnad. Parkeringsplatsen var alltid tom, fri från bilar.

71. Någon vecka efter flytten skulle jag för första gången gå ett ärende i de nya kvarteren. Jag minns att jag förknippade det hela med en misstanke om att de helt enkelt ville få ut mig ur lägenheten. Jag fick denna gång med mig så mycket som en hundralapp, för säkerhets skull i ett hopvikt kuvert, och en lista på de inköp jag skulle göra. Sedan beskrev de vägen till affären.
Jag lyckades ta mig dit utan problem. Det var redan tämligen sent, en sådan där sommareftermiddag som i stan alltid doftar av uppvirvlat damm och varmt grus: en lukt som för mig fortfarande betyder någonting liktydigt med idyll eller obruten fritid.   Utanför snabbköpet stod en rad cyklar parkerade: reklamen i fönstret avbildade en ny sorts läskedryck vars etikett – något jag är säker på – utgjordes av Jamaicas flagga. Jag blev stående en lång stund med ryggen mot en affischpelare, dröjde mig kvar och studerade cyklarna, deras utdragna sadlar av röd galon, ekerprydnaderna av sammanvirad gul eller grön stubintråd (som man kunde sno vid någon av de otaliga byggarbetsplatserna), dekaler och extralysen av ett slag jag dittills bara sett i postorderkatalogen. Så stack jag handen i bakfickan. Kuvertet var borta.

   Jag gick hela vägen tillbaka, med ögonen fastnitade vid grusgången, sökte med blicken igenom de vissnade härvorna av taggbuskar vid vägkanten eller drivorna av papper och löv längst ned i cykelskjulens rostiga inre: inget annat än rostiga batterier och en och annan tom explorerflaska. När jag tyckte mig vara framme höjde jag blicken. Huset stämde: det var byggt i rött tegel med balkonger i flagande vit puts. Men numret var ett annat. Jag gick in trappan och möttes av en främmande lukt. Vårt namn stod inte på anslagstavlan: jag undrade förstrött om de förresten hade hunnit få det på plats ännu. Så ut igen: lekplatsen framför huset hade de välbekanta bildäcksgungorna och klätterställningen i mönjefärgat järn med en öppen grusplan däremellan.

   Jag gick sakta tillbaka mot affären och räknade längs vägen till sju längor av likadana hus, varje länga med fyra portar. På andra sidan cykelbanan fanns sju exakt identiska men spegelvända längor i samma röda tegel och spruckna vita puts. Jag var nästan säker att jag bodde på denna sida asfaltstråket. Mellan husen ekade de ordinära, tidlösa ropen från lekande barn, steg sakta genom den eftermiddagsvarma luftens soldallrande och stoftbemängda ljusschakt.

   Vid affären fann jag att cyklarna var borta. Luften ute vid gatan hade i den kyla som rullade upp längs gatorna från hamnen fått ett första anslag av annalkande kväll. Tidningarnas löpsedlar hade nu kommit på plats: stora svarta ord på det svenska språk jag ännu bara vunnit glimtvis inblick i. Jag tänkte mig att jag genom att den här gången gå hela vägen med ögonen rakt fram kanske skulle kunna finna fram till rätt nummer, någonstans därinne på andra sidan det gulmålade järnstaketet. Jag hade en tydlig minnesbild som jag nu koncentrerade mig på, av hur det hopvikta kuvertet låg kvar på hallbyråns kant.

72. Ett ord som jag läst någonstans och minns utan att veta vad det egentligen betyder: språkförbud.

78. Rummet man ger mig är beläget i en lång korridor på samma våning som portierdisken av ännu omålad och smutsig plywood: en dunkelt upplyst räcka dörrar med ditlimmade siffror i gulnad plast. Någonstans brusar det starkt av vatten, som ur en oavbrutet spolande toalett. Portieren säger något på finska och jag ler, mest av gammal vana. Han ser bort, plockar med nycklarna i fickan och går dröjande tillbaka till sin disk. Nyckeln sitter redan i dörren. Jag vrider om den och kliver in i den välbekanta atmosfären av väl inrökta textilier och ovädrad inomhusluft. En unken doft ur handfatet; ingen tvål eller handduk.

79. Två tandborstglas står lutade mot spegelglaset. Från sängen där jag ligger ser det ut att vara fyra glas, balanserade mot varandra par för par. De får stå kvar. Jag har varken tandborste eller whisky med mig. Jag har en nyinköpt blockflöjt som ligger på bordet, förpackad i sin ask men med locket avtaget. Spegeln över det roststrimmiga handfatet hänger snett mot den buckliga tapeten, i en litet oroande vinkel.

80. Utanför fönstret står bilarna parkerade i långa blänkande rader. Volvo tycks överväga, för det mesta rätt nya modeller i mörkblått eller metallic (metallick? metallik? Slå upp). Inte för att jag fattar hur dom har råd. Gatorna ligger tomma. Jag tror att klockan är ungefär åtta-halvnio. Det är mörkt ute och jag ser inte till en levande människa. De flesta fönster i gatans låga trähus är upplysta av skiftande TV-ljus. Temperaturen har förmodligen fallit ännu några grader så jag får kanske sova med skorna på i natt med. Snön faller stilla över de parkerade bilraderna: i ljuset från gatlyktan på hörnet ser jag att snöflingorna är ljust röda till färgen.

83. Snön har slutat falla. Över gatan ligger ett tunt täcke av snö: den lyser ljust röd. Bilarnas vindrutor, tak och motorhuvar har skulpterats fram i tunna sjok i samma nyans. Jag tror att det är litet varmare ute: snön har den där något mjukare, släta ytan den brukar få strax före töväder. Det är alldeles tyst. Fönstret går inte att öppna.

85. Den grå katten ligger några meter nedåt gatan från hotellets trappa sett, utsträckt på sidan, med ryggen krökt bakåt i en båge. Pälsen är matt, de öppna ögonen liksom torra och utan bestämbar nyans, den bara huden över magen redan svartnad. Klockan måste vara runt halv ett: gatorna i stort sett tomma.

86. Jag möter nästan ingen under hela promenaden. När jag kommer tillbaka får jag på nytt syn på katten. Pälsen har släppt i tovor vilka ligger i en rödgrumlig smältvattenpöl invid den tunna bröstkorgen: den blottlagda huden är där lika svart som på buken. Ögonen liknar två knappar av garvat läder. Längs gatan står bilarna orörda i långa rader.

87. Jag vart väl rädd och gick in, satt på rummets enda stol utan att ta av mig rocken, med cigaretterna bredvid mig på bordet.
Fönstret.
Jag vet inte hur jag kunde undgå att se det. Alla de så noga parkerade bilarna. Inte en enda en av dem har längre hela däck, några av dem står till och med rakt på fälgarna. Gummit verkar ha spruckit, liksom fallit sönder i flisor, det ser gammalt ut. Alla bilarna?

88. Fortfarande måndag. Jag har räknat efter och det stämmer. Vartenda däck jag kan se härifrån är liksom bränt. Men det luktar inte. Det tycks också som om bilarnas lackering skulle ha blivit mattare i tonen. Men det sista kan bero på ljuset härinne. Fönsterglaset är liksom oklart, med en del vita fläckar som sitter på utsidan.

90. Snöplogarna kom redan på efternatten. De var tre till antalet bara i detta kvarter och körde flera varv med rasslande snökedjor kring däcken, fastän det inte låg så tjockt kvar därute. Trots att tiden gick slutade de inte, utan körde på, varv efter varv, gata upp och gata ned. Snön lastades på pickup-truckar i gathörnen och forslades undan. När plogarna här uppe gjorde uppehåll hördes ljudet från ännu fler, längre ned mot stan. Förarna gick aldrig ur utan satt kvar en stund med frånslagna motorer och fortsatte där de stod när rasten var slut. De höll på, utan uppehåll, till runt fem i morse. Sedan blev det tyst. Jag skulle vilja ha en radio.

91. Jag kunde inte sova: något jag intalade mig själv tills jag, fortfarande fullt påklädd, plötsligt vaknade upp ur en kallsvettig slummer och fann mig ensam i det lilla rummets kvava mörker. På den buckliga tapeten ännu samma sneda fyrkant av violett nattljus från gatlyktan. Jag fumlade mig fram till handfatet, tog ned ett av de två glasen, skruvade på vattnet och såg med avsmak på den tunna strålen brunt vatten; i det fadda ljuset bara en mörk skugga mot den spruckna emaljen. Så ändrade jag mig, stängde kranen och letade mig tillbaka till bordet, sträckte mig efter demonstrationsväskan i vars innerfack jag under mitt besök på varuhuset stoppat ned två burkar öl. Väskans tungt välbekanta tyngd under händerna. Burkens tryggt rundade form. Jag drack ett par klunkar och upptäckte, när smaken av damm väl skingrats, att jag egentligen inte var törstig.

   I den glesa belysningen glänste väskans ordentligt ordnade innehåll med en tydlighet jag önskade mig kunna trolla fram även vid mina besök i butikerna.

   På gatan samma rader av bilar. Somliga av dem lutade nu på ett besynnerligt sätt: den inte längre lika symmetriskt ordnade raden gav i det nattliga ljuset ett märkligt levande intryck. De påminde mig om dragdjur i en karavan, väntande på att åter sättas i rörelse. Jag noterade från andra sidan rester av kvardröjande sömn att de flesta fönster mot gatan ännu var tända, men att förvånande många hade fördragna rullgardiner. Jag tror inte de glömt att släcka.

   Ännu inte fullt vaken fick jag så den besynnerliga idén. Dröjande, halvt utan närmare eftertanke plockade jag upp det lilla glasfodralet med silverstift (för oliver och cocktailfrukter) och räknade dem: tretton. Ingen bra siffra. Jag tog ut ett av dem, lade tillbaka de övriga i asken och stuvade ned den i dess speciella sammetsfack.

  Klädde mig långsamt: rock, halsduk, handskar, trädde på mig skorna och önskade mig åter ett par gammaldags galoscher. Stod halvannan minut innanför dörren, andades djupt och klev ut; drog in nattluften genom näsan men kände inget särskilt utom just lukten av vinter. Katten var borta. Gick runt huset tills jag stod utanför mitt eget fönster och släppte så ned stiftet i fönsterbleckets lilla snödriva; det försvann utan att lämna annat spår efter sig än ett något mörkare skuggstreck i det röda, som ett snabbt drag av en blyertspenna.

  Gick tillbaka in och drog nu av mig skorna utanför dörren. Tvekade ett ögonblick men skruvade sedan på den tunna strålen vatten och sköljde händer och ansikte. Så lade jag mig att sova.

92. Sen förmiddag. Jag känner mig klarvaken och relativt utvilad, sitter vid bordet med dagens första cigarett. Rören brusar; en unken stank ur handfatets avlopp. Vädret är strålande, med solsken över den uppslagna anteckningssidan. Det starka ljuset suddar nästan ut de tunna, blå förtryckta linjerna. Därute råder dagsmeja med stadigt takdropp: ett par centimeterlånga istappar har redan bildats i den övre fönsterkarmen. Bilarna står kvar på sina hopsjunkna däck; flera av dem visar sig i detta avslöjande ljus vara rätt hårt åtgångna av rost. Jag är hungrig och skulle vilja ha frukost, men eftersom jag är enda gästen får jag nog söka mig ut på stan för att finna något att äta.
Fönsterbleckets snökudde har tinat undan. Den mönjefärgade ytan ligger bar och redan torr, svårt gropig av rostkoppor. Ungefär mitt på den rödmålade metallplattan: silverstiftet, svart av ett tjockt lager oxid.

93. Svaveloxid. Förmodligen något mer.

94. Promenaden till caféet blev en sorglustig upplevelse. Vädret fint, med stark sol, varmt för årstiden. Stora delar av trottoaren låg frilagd och torr, med rester av brunrosa slask i rännstenen. Cementplattorna fläckvis mörkflammiga och liksom litet porösa.
Överallt bilar i samma skick, med sammansjunkna däck i flisor. Lackeringen i bubblor, på väg att släppa från metallen, alla bilarna nu märkvärdigt lika trots bilmärkenas “egenarter”. Gick närmare en blå Mazda i relativt gott skick och såg in genom framrutan: inredningen lika fin som alltid, med prydliga sätesöverdrag i imiterat skinn och två små tygtärningar i en snodd från backspegeln. Vindrutetorkarnas plastgummi hade flutit ut över glaset och fortsatt ned över motorhuven där det tecknats två mörka ränder.

   Stannade upp och skrattade när jag upptäckte hur jag egentligen förflyttade mig över trottoaren, vingligt och i zickzack, med fötterna sorgfälligt placerade på underlagets torra fläckar; något som påminde om skoltidens halvt låtsade, halvt verkliga oro för att råka kliva på plattornas skarvar, en noggrannhet som ibland fick den tämligen korta promenaden hem att ta upp emot en timme.

   Hade tänkt köpa tidningarna men hittade ingen öppen kiosk. Gårdagens löpsedlar omvandlade till något sorts oläslig brungrå sörja. Såg här och där människor skyndsamt på väg åt olika håll, alla till fots: hörde på avstånd något jag först tog för en skoter. Sedan uppenbarade sig den militära dubbelhelikoptern på mycket låg höjd över hustaken.

95. Julskyltningens stora mässingsstjärnor hänger svarta av oxid i sina slaka vajrar över den tomma Storgatan. Längre ned i backen kör en man i en liten bobcat-truck envist fram och tillbaka över stenläggningen och skrapar den ren från smältande snö som i en rostbrun slaskdriva samlats intill rännstenen. Traktorns däck är inslagna i något slags metallfolie som utanpå hålls på plats av vanliga snökedjor. Av de små vimplarna återstår bara svartbrända stumpar.

96. Utsikten från bron var lika ovan för ögat. Fjärden låg precis som igår uppbruten, med ett läggspel av isflak i allt mindre storlek hela vägen bort mot hamninloppet, alla med samma röda nyans med en dragning mot brunt som snön i rännstenen. En krackelerad yta i rosa och grått, med det svarta vattnet synligt i en och annan skarv. Från de enstaka båtarna inne vid kajen hänger stagen uppbrutna ned över relingarna: metallmasternas lager av skyddsfärg har krullat sig utåt som björknäver. På närmare håll ser man hur vajrarnas metall även i brottytorna är rakt igenom rostfärgad. Från fabriken på andra sidan viken hörs idag ingenting: tystnad. Skorstenarna står nakna utan de rökplymer jag sett dag som natt sedan jag var liten. Alla anläggningens lampor är släckta.
Viken ligger tom på fåglar.

97. Caféet var öppet, vilket fick oron att sjunka undan något. Här och där satt människor i klungor om två eller tre, samtalande i ett lågt, i mitt tycke närmast konspiratoriskt tonfall. När jag kom in stannade diskussionerna av och de flestas blickar vändes för en kort stund stumt mot dörren till. Expediten gav mig utan ett ord vad jag ville ha. Bara fönsterplatserna var lediga; med smörgåsen och den ångande kaffekoppen framför mig på brickan styrde jag mig fram mot ett av borden invid det vitflammiga panoramafönstret med utsikt ned över hamnen. Blicken sökte sig närmast ofrivilligt till strandparkens paviljong. Han satt på samma plats som dagarna innan, till synes helt orörlig.

98. När dörren åter öppnades såg jag upp. Jag kände igen henne, även om det dröjde en stund: den avspända och lugna gången från häromdagen hade ersatts av ett hetsigt småspringande steg. Det blonda håret hängde okammat, samlat i en stram hästsvans.
Hon gick med snabba steg fram till disken som nu låg öde. Efter några sekunder vände hon sig om, in mot lokalen, fick till sist syn på mig och hajade till; jag såg att hon tvekade huruvida hon skulle ge sig tillkänna eller ej. Sedan kom hon in mot mitt hörn till, nu med mer dröjande steg.

Jag nickade. Hon stannade till invid bordskanten, såg ned mot mig där jag satt.
“Så du törs iallafall dricka av kaffet”, sade hon.
“Jag tror inte att det hunnit bli någon fara med det. Om några dagar skulle jag nog vara mer tveksam. Om det här vädret håller i sig.”
Hon stod stilla, andades i långa drag. Så satte hon sig med ens, i en enda svepande rörelse.
“Jag gick mest ut – för att köpa bröd. Eller nåt.” Rösten var ostadig. “Jag har inte varit ute sedan i förrgår.”
Jag nickade, såg att hon väntade sig någon form av bekräftelse. Hon satt tyst, såg ut genom fönstret och tvinnade en slinga hår mellan fingrarna.
“Var har du flickan?”
“Hemma. Hon får inte gå ut. Inte nu. Hon är inte ensam hemma. Farmor.”
Det tycktes i stunden inte finnas mycket att tillägga.
“Vad säger dom?”

Hon såg upp, oförstående.
“Tidningarna. Jag har inte fått tag på dom. Och så har jag ingen radio.”
Hon log och sträckte sig, utan att fråga, efter mitt cigarettpaket.
“Var bor du?”
“Tuuristi. Enda gästen.”
Vid omnämnandet av hotellets namn gjorde hon en grimas.
“Så du har inte hört något alls då?”  
Jag skakade på huvudet.
Hon svarade inte direkt utan fumlade litet med cigaretten. Sedan såg hon upp.
“Vad ‘dom säger’? Inte mycket. Det är mest tystnad som gäller.”
Jag sade inget utan väntade på en fortsättning.
“Salt. Dom säger att det är koksalt.”

Jag kände hur ansiktet mer eller mindre mot min vilja drogs ihop i ett hånfullt uttryck. Hon skrattade till, ett smittsamt skratt, och jag fann mig själv sitta och skratta med, mitt i det smala gattet av dammbemängt solsken från fönstret.

“Det skulle ha varit något större utsläpp från en konstgödselfabrik på andra sidan gränsen. Det finns i och för sig en sån. Rent salt bara, i höga koncentrationer, rakt upp i atmosfären, swoosh.” Hon skrattade igen.
“Och färgen?”
“Jaså det röda? Det lär hända ibland, sand som blåser längre sträckor på hög höjd – jag har läst det någonstans – från Kazakstan – Sahara – “
Hennes röst försvann på sista stavelsen. Hon vände sig mot fönstret, såg ut genom de smala stråk av färg som runnit ned från de spegelvända bokstäverna: C A F É. På andra sidan gatan satt gestalten ännu orörlig i sin paviljong.

99. “Du gör visst inget annat än skriver i din anteckningsbok”, sade hon. Så jag skrev ned det med, precis som hon sade det.

100. “Vad heter du?” sade jag till sist. Och hon: “Eeva.” Inget mer. Hon frågade inte efter mitt namn.

102. Eevas blick undviker fortfarande mitt ansikte och söker sig ut genom fönstret, upp mot den så overkligt blå himlen. “Det kanske är tur att det ändå är under nollan”, säger hon till sist och jag förmodar att hon tänker på snösmältning och sådant.

   Jag vet inte om hon inte vill se på mig, eller om hennes ögon faktiskt följer flygplanens rörelser däruppe: ett gammaldags tvåmotorigt propellerplan i rött och vitt och längre bort ett av flygvapnets snabbare småplan. De båda beskriver samma långsamma, utdragna åttor, fram och tillbaka över viken, i långa, närmast eftertänksamma svängar, arbetar sig allt längre bort över vattnet. “Vad gör de där, egentligen”, säger hon så till sist, drar huvudet närmare inåt rummets skugga utan att vända sig direkt mot mig.

  “Jag förmodar att de gör någon sorts mätningar”, säger jag. Jag vet inte om hon lyssnar: blicken glider åter ut genom glasets lätt mjölkaktiga strimmor, där reklamtextens färger flutit ut över rutan.

103. “Du får nog inte tag på några tidningar”, sade hon. “Vem skulle köra hit dem? Och i vad? Har du tänkt på det?”
“Nej”, sade jag.”Det har jag inte.”  
“Det är ju förstås det man i första hand diskuterar. I radion och på TV. Själva ersättningsfrågan.”
När hon såg att jag inte förstod gjorde hon en svepande gest ut mot raden av bilar intill trottoarkanten därute.
“Dom där. Har du tänkt på det? Vem som skall ersätta skador på lackering, alla däck? Försäkringsbolagen lär inte ha någon lust.”
Så nickade hon ned mot gruppen av lågmält samspråkande män i rummets inre hörn, under den släckta TV:n.

   “Det är väl vad dom snackar om. Kan jag föreställa mig.”
Jag drack mitt kaffe och hon följde mig med blicken.
“Ta du en kopp. Det är nog OK.”
“Nej, jag skall nog gå tillbaka igen, Ska se om dom har något matbröd – det här var det enda som var öppet -“

   Hon reste sig. Jag nickade mot stolen och hon satte sig igen, den här gången med en trött duns, som om hon helt enkelt fallit ned på sitsen. Jag reste mig och gick för att hämta påfyllning: koppar, fat och kaffekannor stod helt öppet på ett runt bord mitt i rummet och jag passade på att hämta en kopp åt henne med. Personalen syntes inte till.

  Hon nickade ett kort tack när jag satte ned koppen framför henne och gick så pass långt som att röra om med skeden: sedan lyfte hon den till ansiktet och studerade dess blad noga.

   “Du kan göra såhär”, sade jag och lyfte upp demonstrationsväskan på bordet, öppnade kombinationslåset och valde ut en boett med silverskedar. Så rörde jag om med en av dem i kaffet, länge, tog upp den igen och visade henne dess blad. Det var fortfarande lika blankt.  Hon kastade en intresserad blick ned i väskans innanmäte.

   “Reser du runt med det där? Är det vad du gör?”

   Jag nickade.

   “Förut brukade jag sälja restauranginredningar. For omkring med en portfölj full av engångsservetter och plastblommor. Det här är bättre.”

   “Kan du leva på det?”

   Jag ryckte på axlarna.

   “Det är, som man säger, rätt fritt. Jag har kontrakt med ett par silversmeder söderöver.”

   Så reste hon sig igen.

   “Jag måste gå”, sade hon, den här gången med eftertryck.

   “Vad ska du göra?”

   Hon knäppte jackan och drog på sig sina handskar.

   “Jag vill härifrån. Det vill väl du med?”

   “Hur?”

   “Man säger att tåget går på andra sidan. Det kom inte lika mycket snö där.”

   “Är bron öppen?”

   Hon såg tveksamt ned på sina händer, synade handskarnas läder som sökte hon spår av fläckar.

   “Det ser iallafall så ut. Är det så far vi i kväll.”

   Hon vände och gick ut till entrédisken. Hon blev stående i flera minuter, väntande. Ingen kom.

   Till sist slog hon sig ned på stolen invid dörren. Där satt hon ännu kvar när jag själv reste mig för att gå.

   Hon såg inte upp när jag passerade. “Jag vill vara ifred”, sade hon halvhögt, oklart till vem.

106. När jag kommer ut har solgatan mellan molnen vidgats: ett starkt, vitt ljus faller ned på vikens uppbrutna isflak som ännu skimrar i ljust röda nyanser på väg att glida över i rostbrunt. Över himlen kretsar ännu flygplanen i långsamt värdiga svängar.

   Man ser inte heller nu särskilt många människor på gatorna. Men överallt bilarna: med lackeringen delvis bortfrätt eller hängande längs sidorna som en sorts traseleganta släp. Den frilagda metallen är oftast rödstrimmig av färsk rost: endast här och där kan man ännu skymta den matta glansen av  ren metall. Vindrutan på den närmaste, en från början förmodligen blå Volvo 343, har börjat få en serie vertikala, mjölkaktiga ränder i glaset.

   Cementplattorna under mina fötter skiftar fläckvis i svart: likaså trädens mest finlemmade grenar.

   För tredje dagen i rad sitter han alltså på den lilla stenbänken i parkens orkesterpaviljong. Han sitter blick stilla med ansiktet vänt ut mot havsvikens läggspelsmosaik av svart, vitrosa och brunt. Jag finner hans stillhet sympatisk, står med ryggen mot caféfönstret, tänder en cigarett och iakttar honom, väntande på någon rörelse från hans sida. Jag känner ortsbornas stumma ögon mot min rygg.

107. Det är märkligt hur den vardagligaste handling kan bli så långsam, så oöverkomligt svårhanterlig. Jag står kvar på gatans kantsten intill det svartnade trädet, tvekar att ta steget ut på den stilla gatan, tvekar inför den solbelysta asfaltsbanan, som erbjöd huskroppens skugga någon sorts skydd. Det är förstås vidskepelse bara; det är inte skydd det handlar om, inte heller den sortens fara som ertappar en. Jag ser bort mot den orörliga gestalten i det lilla paviljonghuset på andra sidan gatan, tvekar, blir stående.

108. Vägen genom den lilla parken gick långsamt. Till vänster den sommarstängda Brunnsrestaurangen, till höger en snötäckt gräsmatta där de nu bruna fläckarna växt samman i stora, glesa fält. Snöns skare lika pipig som rutten våris. Från dungens träd hänger de tunnaste grenarna rakt ned, som en sorts kvarglömda och multnande sommardekorationer. Det är först nu som jag blir varse lukten: tidigare har det bara rört sig om vass och frusen vinterluft, så tydlig i den plötsliga frånvaron av avgaser. En tydlig och skarp aning av något kemiskt, påminnande om den doft som dröjer sig kvar längst inne bland hyllorna på ett gammaldags apotek, uppblandad med den förruttnelseliknande stanken av sulfit.

   Jag är ensam i parkens halvmörker: över de framtöade gångarna det svaga ljudet av droppande smältvatten mot stenläggningen. Caféets stora dubbelfönster på andra sidan gatan ter sig redan avlägsna. Jag undviker så gott jag kan att gå direkt under grenarna, kliver över eller runt de grumliga pölarna av brunt slask. Där nere, framför den ljusare isytan i viken: paviljongens flagnande, vitmålade trä. I dess mitt den orörliga ryggtavlan. Jag blir stående. Härinne i skuggan är det nu mycket kallare.

109. Paviljongens tak av korrugerad plåt har längst ned i räfflorna strimmor av rost: de börjar invid den översta spikraden. Intill den nedre kanten, där skyddsfärgen släppt och krullat sig uppåt, vidgas de plötsligt och bildar på längre håll ett besynnerligt trattmönster.

    Förutom det ojämna droppandet från plåtändarna hörs ingenting. Jag blir stående i trappan, utan att sätta min tyngd mot nästa gistna planka. Gestalten på bänken mitt under det cirkelrunda taket sitter framåtlutad, med benen lätt isär. Armarna hänger längs sidorna; blicken, som är vänd i riktning från mig, förefaller riktad mot skrankets nedre list. Så lyfter jag det andra benet och tar klivet upp till nästa steg, med ett protesterande knakande från det svartnade träet: han sitter ännu orörlig, med ryggen mot mig och den löjeväckande kepsen i en litet märklig vinkel på sitt huvud. Droppandet från taket; stillhet.

110. Det är kallt. Parken ligger ännu tom: ljuset över isen har börjat vika. Skorstenarna på andra sidan står svarta mot himlen, ännu utan rök.

    Trappan upp mot paviljongens trägolv knarrar under mina steg: färgen på räcket har lossnat och krullat sig bakåt, upp över det svartnade träet. Jag aktar mig för att röra vid det.

   Ljudet av mina sulor ekar allt starkare ju längre ut på golvet jag kommer. Han rör sig inte. Hans fiskbensmönstrade överrock av tweed hänger tung och mörk av fukt och drar honom framåt där han sitter. När jag böjer mig fram möts jag av hans breda leende. Plomberna i hans kindtänder blänker svagt i halvljuset.

111. Jag stod länge just så, nedböjd framför hans ansikte. När jag till sist rätade på ryggen kom smärtan ilande nedför ryggraden. Jag tog några prövande steg ut över golvets plankor: de bar. Så blev jag stående, betraktande honom på avstånd. Det breda och stela leendet sträckte sig långt upp över hans förut så tunga kinder; de tomt mörka ögonhålorna stirrade envetet ut över viken, där skymningen sakta rullade in mellan hamninloppets släckta fyrar. Och under gammelmanskepsen: det svarta hårets spretande testar.

   Så vände jag mig till hälften från honom och trevade i rockfickan efter cigaretter och tändare. Jag hade god lust att luta mig mot räcket men avstod. Blev stående en stund, kände den lätta kvällsbris som börjat blåsa in genom sundet slita i mitt hår och till och med skingra stanken av kattpiss och ovädrat apotek. Jag kunde, i princip, nu hitta på vad jag hade lust med. Orden lossnade, ett efter ett, lösgjorde sig från sina stelnade fästen och kom sakta i rörelse. Jag skulle bara röka färdigt.

133. Personligen var jag aldrig på allvar orolig inför studentexamensdagens förhör. Skolan hade ju aldrig erbjudit några egentliga problem; den “brist på jämnåriga kamrater” som mor i sina mer meddelsamma stunder kunde nämna som ett “problem” föreföll i sådana här situationer som en lättnad. Jag har tydliga minnen av denna sista termin, av lässtunderna vid lampan i det rum jag fått mig tilldelat sedan min äldre syster flyttat nedåt kusten; hur jag kunde lyfta blicken från boken i en känsla som påminde om rus, se ut genom fönstret och möta mitt eget, med ens behagligt främmande ansikte, därute i ljuskretsen på andra sidan glaset. Sådana stunder förknippas i minnet med en stark känsla av oberoende, av verklighet. Bortom spegelbilden mörker eller, vid enstaka tillfällen, ett stilla snöfall.

134.  En kväll några dagar före examensförhören satte jag mig åter vid bordet och kastade en snabb blick på köksklockan.

   Såg så ned på mina händer. De föreföll med ens befinna sig på ett stort avstånd, som tillhörde de någon annan. Sträckan ned till bordsytans blå vaxduk var till synes oöverbryggbar. När jag såg upp hade över en kvart förflutit och jag kände kallsvetten bryta fram. Luften i rummet blev allt tyngre, allt mer bemängd av stekos och unken mjölklukt.

   Så jag gick ut. Det var en ljum kväll med en och annan kallare vindil utifrån sundet. Jag gick först en sväng kring kyrkan och fortsatte sedan allt längre uppför slänten. Under och bakom mig tändes gatlyktorna så sakteliga, kvarter för kvarter.

   Kvällsluften blev råare ju längre upp jag kom. Jag var trött och stannade att hämta andan: när jag såg upp hajade jag till. Jag stod utanför vårt gamla hus, som ännu var brädfodrat och gult till färgen. Jag vände och började arbeta mig ned längs den brant lutande gatan, i avsikt att ta en av de gång- och klätterstigar som jag visste ledde nedåt längs den del av höjden som var alltför oländig att hysa någon bebyggelse.

   Inifrån den mörklagda musikaffären kom så ett ljud jag inte väntat mig: den snabba och skeva skalan från ett munspel som någon – ovant – drar över läpparna. Jag stannade till, utan att egentligen lyssna, och stod så i några sekunder. Inte en tanke i huvudet. Den mörka gatan. Den rasslande vinden i björkarnas svarta kronor långt under mig. Så kom kraschen av något stort som välts över ända, tunga ljud av något som orytmiskt rullar över ett stenlagt golv, stannar upp; tystnaden som faller på plats. Affärens dörr stod på glänt.

135. Krossat glas täckte det rutiga golvet omkring disken, vars främre panel splittrats och spritts ut, som av en enda snabb rörelse. Det var omöjligt att ta ett enda steg utan att kliva på saker: när jag försiktigt vände mig om krasade något till under hälen, något som när jag såg ned visade sig vara, ha varit, stallet till en fiol. Genom den öppna dörren strömmade den milda vårkvällsluften. Ur det uppstjälpta locket på pianot i hörnet spretade strängar som ett oredigt skatbo, somliga av dem ännu med sina finlemmade små hammare hängande längst ut i änden. Notpapper låg spridda hela vägen in i affärens dunkel, lyste vita som snöfläckar i det tunna ljuset från gatlyktan utanför. Jag trodde inte längre att jag var ensam i affären, tog prövande några steg tillbaka mot ingången och hörde sedan ett raspande ljud, som av andhämtning, från andra sidan den sönderslagna affärsdisken.

136.  När jag vände mig bort från det ramponerade pianot fick jag syn på skon som stack ut i höjd med diskens underkant. Jag stötte till den med foten och den pendlade tungt tillbaka, stötte mot det rostfria stålet; ytterligare några glasbitar lossnade ur skarvens kitt och föll ut över det gatlyktebelysta stengolvets mörka rutor.

  När jag rundade disken låg han där, utsträckt i en litet märklig vinkel. Jag trodde först att det var någon annan än affärsinnehavaren; ända tills jag såg att han var lika skallig som vanligt och att vad jag först uppfattat som hår snarare var levrat blod som runnit ut över hjässan. Kassaapparaten var uppbruten och tömd.

   Inifrån det bakre rummet kom en rad tunga dunsar. Så kom han ut från lagret med delarna till en klarinett i famnen.

    Han var klädd i sin klubblazer, bar hundtandsmönstrade byxor och skulle förmodligen gjort ett propert intryck om jag inte med ens sett att han var asberusad: lukten av rödvinsuppkastningar nådde  ända fram till den plats där jag stod. Så lutade han sig mot väggen och betraktade mig med klara ögon, utan att bry sig om att stryka undan den lugg som fallit ned över ögonbrynen. Han såg med ens mycket yngre ut. 

   Medan han betraktade mig satte han så vant ihop klarinettens delar och ställde den ifrån sig på diskens ännu hela ovansida, lutade sig fram och valde så ett par blad som han stoppade i fickorna. Så plockade han åt sig instrumentet igen, kom fram till mig och ställde sig helt nära. Jag ryggade tillbaka tills jag slog i väggen, utan att komma längre undan stanken av spyor och alkohol. Hans varma andedräkt strömmade upp ur mörkret och jag noterade för första gången att jag faktiskt var den längre av oss båda.

137. Han körde upp klarinettmunstycket i mellangärdet på mig, en plötslig stöt som inte kom oväntat men var förvånande smärtsam. jag vek mig framåt och försökte andas. Medan jag stod framåtböjd tog han ett fast grepp om min nacke och talade snabbt och väsande rätt in i hörselgången på mig: “Du är döv och stum, förstår du? Döv och stum. Döv och stum.”

   Han sade det tre gånger. Så släppte han mig och gick ut genom dörren.

140.  Jag gick trots allt dit på examensdagens morgon. Den öppna planen framför skolan var fylld av väntande föräldrar och syskon i finkläder; fäderna med glänsande sidbenor och hornbågade glasögon, mödrarna i knälånga klänningar i grälla färger och med stora öronclips av plast. Stämningen var ännu spänd och förhoppningsfull; bakom deras bortvända ryggar stod ett antal skrindor väntande, dekorerade med lövruskor och ett överflöd av ballonger i olika färger, lysande i solskenet, allt insvept i samma fullständiga tystnad. Vinden gick helt ljudlös i trädens försommarkronor, som i en film utan ljudband: nedanför backen den blå havsviken och de vitbolmande skorstenarna.

   Så tog jag fram nålen ur fickan och började metodiskt punktera ballongerna, en efter en, med korta och snabba stick, i syfte att hinna med så många som möjligt. De brast i små ljudlösa krevader. Jag hann med en hel del innan någon reagerade; jag skulle vilja säga runt hälften. Den första fadern vände sitt trinda ansikte över axeln och jag såg det fyllas av debil ilska. Så vände jag mig om och sprang, mest för sakens skull, det var den dag man skulle göra så. I exakt samma ögonblick slogs skolportarna upp och strömmen av vita mössor vällde nedför trappan. Minst hälften av de väntande missade det magiska ögonblicket, vända som de var åt mitt håll till. Jag minns tveksamheten i deras blickar: skulle de följa sin ilska och springa efter eller vända sig tillbaka mot skådespelet?

   Det flesta såg upp mot trappan igen. Bara en tre – fyra män följde efter och hann upp mig mellan matsalsdörrarna och cykelställen, där de tryckte upp mig mot väggen. Jag kan ännu se den ledande faderns av vrede och ansträngning förvridna och rödbrusiga ansikte, såg hans mun formas till ett skrik av ilska och kände saliven träffa mitt ansikte. Men jag hörde fortfarande ingenting, hade inga ord att tillgå. Tystnaden vilade över tingen, allomfattande och utan rämnor.

144. Det var mörkt när jag kom fram. Tullstationens lilla tegelbyggnad ute på bron låg nedsläckt: endast lampan över dörren var tänd och kastade en kägla tunt, blåvitt ljus över polisbilarna på körbanan. Ända från brofästet och långt in på andra sidan stod gatlyktorna tätare. Jag stannade utanför ljuskretsen, väntande.

   Mitt första intryck hade varit att polisbilarna utanför det lilla huset i likhet med traktorerna utrustats med aluminiumfolie och snökedjor. Men efter en stunds avvaktan såg jag att de i likhet med alla andra bilar stod ojämnt lutande.

145. Det blev bron. Den enda andra möjliga vägen gick över älvens is, som efter snöfallet och dagens töväder föreföll tämligen opålitlig. Jag följde vänsterfilen, på andra sidan körfältet från den lilla kuren sett. Asfaltens snömodd var full av fotavtryck: den motsatta sidan låg såvitt jag kunde se helt fri från alla spår.

   Det kritiska ögonblicket kom i höjd med polisbilarna. De stod parkerade flera i bredd över körbanans mitt, med frontgrillarna riktade åt det håll jag kom ifrån. Förarhytterna i mörker: den närmaste bilens högra framdörr stod vidöppen med vad som måste ha varit någon sorts papper – blanketter, en tidning – i en enda sörja över snön. En komradiomikrofon hängde blick stilla i sin sladd från kupéns tak. Små svartnade bitar av bildäck låg spridda överallt. Långsidornas vita färg hade släppt, medan reflexbokstäverna P O L I I S I  ännu klängde sig fast vid den rostande metallytan. Jag minns att jag försökte gå naturligt när jag passerade förbi på trottoaren. Bilarna stod så tätt att det varit omöjligt att passera mellan dem.

   Ljuset i tullstationens fönster var tänt: likaså julstjärnan i röd papp.

   När jag åter stigit ut ur ljuskretsen vid det bortre brofästet tog det några ögonblick medan ögonen vande sig vid halvmörkret, varför det dröjde innan jag kunde avgöra vad det egentligen var som stod samlat i klunga längs hela älvstranden nere under brovalvet. När blicken åter samlat sig såg jag vad jag först tagit för utrullad taggtråd: det rörde sig helt enkelt om ett tjugutal sparkstöttingar som huller om buller parkerats invid strandbankens makadamvall. Spåren försvann ut över isen och förlorade sig i det dova blå vinternattsmörkret. Det verkade ha blivit mycket kallare.

146. Planen framför stationshuset låg välplogad och jämn. Inga bilar.

147. Biljettluckan var bemannad av en äldre man. Jag frågade, litet ovan vid att höra min egen röst, om tåget faktiskt skulle gå på utsatt tid. Han nickade. jag fumlade efter plånboken, men han skakade bara på huvudet och tillade:

   “Varför skulle du betala nu då? Det har ju ingen annan gjort.”

   Så steg jag ut på perrongen. Den stålskodda väntsalsdörren föll igen med en skräll som ekade in över det tomma rummets marmorgolv.

148. Tågsättet var inte långt, kanske en sex-sju vagnar. Jag klev ombord och väntade mig att få svårigheter med att finna någon ledig sittplats. I en kupé satt några poliser i uniform och stirrade ut genom det mörka fönstret: på bordet mellan dem låg deras tjänstepistoler och vita läderhölster i en enda hög.

   Jag hade inte behövt oroa mig: antalet passagerare var inte större än att var och en kunnat sitta ostörd med ett helt säte för sig själv.

   Jag gick genom tåget men fann dem ingenstans. Med blicken inställd på en kvinna och ett barn gick jag vidare: folk satt utspridda här och där, såg ut genom fönstren, plockade med sina kassar eller små väskor. Allt som hördes var dunsarna från bagage som hivades upp på hyllor, skrapet av snöbemängda kängor, en och annan segt utdragen hostattack och dånet från dörrar som slogs igen. I övrigt var det så tyst som det bara kan bli ombord på ett nattåg.

149. Jag fann mig en egen kupé och slog mig ned med demonstrationsväskan mellan mina fötter, öppnade kombinationslåset och plockade ut anteckningsbok och den återstående burken öl. Skrev en stund men kände sedan tröttheten strömma mot mig genom det mörka fönsterglaset. När tåget satte sig i rörelse vaknade jag till och kastade en blick på klockan. Tidtabellen stämde uppenbarligen inte längre, men vi var i alla händelser på väg; jag såg stationshusets mörka huskropp rulla undan och försvinna i dunklet utanför gatlyktornas ljuskrets. Så upphörde även de.

   Jag ville helst somna om men visste inte var jag skulle göra av mina händer: i knät, på bordet, i fickorna. Den krypande känslan ville inte upphöra. Så kastade jag en blick ned i väskans fack. Alla silverföremålen, från köksknivarna till tésilen, var överdragna av samma tjocka, mörka oxidering.

150. Klådan i händerna har blivit värre. Den börjar kring nagelbanden, där det mest liksom isar, och går ned över handryggarna. Svårare att skriva.

151. Vinden från det halvöppna tågfönstret river allt hårdare om bland bladen i bokens ringpärm, slår. Och slår. Borde stänga till. Ännu ingen konduktör.

Stumheten, s 9-63