Det är i de mest mörklagda hörnen man finner de mest fängslande berättelserna. Våren 1917 är ett sådant hörn, en tid när Sverige stod på randen till vad som liknade en revolution. Det mesta som hände den våren har vi glömt.
Bonniers 1993, pocket 1994.
Karl. Hud mot järn. 10 april 1917
Till sist blev det nödvändigt. David hade kväll efter kväll sökt hans sällskap, sittande vid det ranka köksbordet med kvartslitern framför sig. Karl hade tålmodigt väntat, tänkt: det är hans kök, hans hem. Och, under detta, outtalat även i tanken: det är hans pojke. Han hade sagt sig att han gav den andre några dagar, en vecka högst: sedan skulle gränsen vara nådd, den linje där tålamodet tunnades ut för att slutligen upphöra. Han åhörde den andres tirader, var hela tiden på väg att gå och lägga sig. Sent på kvällen, när kylan slöts omkring dem i köket och mörkret över gården sedan länge var kompakt, brukade kusinens röst bli gäll: inte mycket, men tillräckligt för att skava. Därnäst kom de stora planerna.
Amerika. Han snörde av sig kängorna, satt i bara strumplästen och kände golvplankornas ådring kyla genom tyget. Bäddade åt sig, hela tiden tigande.
Till sommaren skulle kriget vara slut och varvet gå för högtryck. Stanken av fylla och svett tvärs genom den stillastående och köldtunga inomhuslukten av ruttnande rotfrukter.
Öppna eget. En affär, arbetskläder, kanske; eller färdigsågat virke. Efter kriget. Han väntade hela tiden på att den andre skulle brista, att dennes såriga inre skulle bryta fram och ligga naket, som inälvorna ur ett slaktat småvilt; men det skedde aldrig. Det var som om kusinen höll sig med en försiktigt kultiverad dumhet som bäddade in hans tankevärld i ett tunt men ogenomskinligt moln. Denna dumhet odlade han som vore den hans sista tillgång; vilket, slog det honom när han tänkte efter, kanske var en riktig beskrivning.
Han såg upp, mötte den andres vattniga och slött vädjande blick; det enda tecknet på att någon som helst insikt höll på att karva sig in genom hans luddiga skyddshölje var själva röstens pipiga tonfall. Orden singlade som vanligt tomma genom luften.
Han brukade till sist bädda ned sig och mumla ett godnatt. Davids invanda svar var ett frammumlat jag skall bara tömma det här glaset; när han någon gång vaknade till framemot småtimmarna satt kusinen för det mesta kvar, framåtlutad över bordet, med huvudet i armarna och snarkade med ansiktet mot bordsskivan. Han lät honom sitta; på morgonen var han alltid borta.
Av Davids hustru såg han inte mycket. Alltid fåordig var hon nu närmast stum; hennes svartklädda skepnad syntes bara morgon och kväll, hon såg oftast till att hålla sig ute i något ärende, med dottern vid sin sida; det skarpskurna ansiktet hade hårdnat kring något som liknade ett outtalat beslut.
När han mot tisdagskvällen kom hem från arbetspasset satt kusinen redan vid bordet, flaskan på plats med en tredjedel kvar. Han satt kylan till trots i skjortärmarna: ingenting tydde på att han denna dag varit utanför dörren. Dottern hukade i bäddsoffan, med sänkt huvud som vore hon skrämd; han undrade om kusinen slagit henne. I handen höll hon ett stycke garn som hon oavbrutet lindade till ett litet nystan; rullade upp det, nystade vidare. De smala benen pendlade mot soffans kant och åstadkom en tunn men påträngande rytm. Han tyckte sig höra vad hon mumlade, i takt med benens svängande: etthundrafjorton, etthundrafemton, etthundrasexton, en ramsa på gränsen till sång.
Karl nickade mot dem och gick utan något svar fram till handfatet för att tvätta av sig den kåda och de savrester som han inte blivit av med under verkstadskranens tunna vattenstråle.
Fingrarna passerade åter genom ett tunt lager is. Han rätade upp sig: de egna ögonen i väggens silverfläckiga rakspegel. Gick bort till vedlåren och fann samma näverrester mot samma gamla nummer av Syndikalisten som legat där i morse, etthundranitton och tjugu.
Stod så stilla mitt i köket, ännu med rock och kängor på. Bägge betraktade honom nu oavvänt. Så gick han tvärs genom rummet och tog flaskan från David slappa hand, satte den till läpparna och tömde den i ett drag. Spriten sved till, mer än han väntat sig. Värmen infann sig genast: han ångrade sig redan, visste inte hur mycket han tålde just nu, det hade varit menat som en gest. Kämpande med ilskan satte han sig på huk och talade rakt till flickan, förbi den stumme kusinen: se till att få på sig litet kläder. Vi skall gå en sväng hon och jag.
Fyllan däremot kom först långsamt, arbetade sig upp genom kroppen där han gick: när den nådde huvudet fick han bli uppmärksam på var han satte sina fötter. Det kändes befriande när de nått den punkt där den stenlagda gatan övergick i grusväg: på det underlaget fann hans steg den rätta längden och sin egen rytm. Han gick sakta, försökte anpassa sig till flickan, ångrade att han tagit henne med sig. Han sade sig att han menat väl, tänkt att hon borde komma ut; men det slog honom småningom att han i hennes ögon säkerligen var lika oberäknelig och hotfull som någonsin fadern. I synnerhet nu, med en tredjedels flaska i blodet. Hon gick med huvudet nedvänt, svarade enstavigt på hans försök att tala.
Det hade börjat mörkna. Bakom deras ryggar vattentornets befästningsliknande skugga, framför dem Glasbrukets och Tannin-garveriets syskonskorstenar. Det var mot en av dem de var på väg. Där det staket som omgav järnvägen låg nedrivet följde han en impuls och hasade klumpigt nedför släntens frusna fjolårsgräs, tecknade åt henne att följa efter.
Han hade uppfattat saken rätt. Staketen var inte avsedda att hindra någon att komma in, utan tvärtom. Utifrån gatan gick det inte att ta sig in på själva fabriksområdet, men längs rälsen låg vägen öppen: det enda hindret var ett par kättingar vilka spänts i kors över rälsen vid den lucka i stängslet där en gallergrind skulle ha suttit.
Ingen människa syntes. Planen mellan garveriets båda mörklagda trevåningsbyggnader låg tom, sånär som på några tunnor vilka stod travade på hög. På andra sidan stängslet, ned mot vattnet, låg timret i fyrametersstaplar: men det var inte dem han var ute efter. Närmare kokeriet borde det finnas en avlastningsplats för kvällsskiftets behov: kanhända även en del spill och lämningar.
Han fann platsen de sökte, försökte förklara för flickan vad saken gällde, men märkte att orden stakade sig. Till sist gav han upp, kände instinktivt att hon knappast lyssnade men ändå förstod vad saken gällde. En kall vindkåre av mättad havsluft nedifrån bryggan. Utan ett ord böjde han sig ned för att i skumrasket syna marken.
Här och där låg verkligen en och annan kvarglömd pinne; annars verkade de numera mest elda flis. Han blev ivrig och stack åt henne den ena säcken, plockade med stumma fingrar vad han fann. När han såg upp svirrade det till och han var tvungen att ta stöd mot väggen, men lade märke till att hon långsamt arbetade sig åt motsatt håll. Med ens orolig hade han på tungan att ropa till henne att skynda sig, men bestämde sig för att hålla tyst.
Tiden gick, mörkret tätnade: den enda belysningen kom nu från en ensam lykta nere vid kajen. Han var noga med att hålla sig i skuggan. Fingrarna for genom frusna småstenar, grus och vad han antog vara kolstybb: här och där fann de en kloss av kasserat virke eller ett stycke kvistig gren. Säcken i hans hand blev knappt märkbart tyngre.
Han hade hunnit en bit runt hörnet när han hörde ett halvkvävt rop från den plats där han lämnat henne. Skammen trängde fram före skräcken: han släppte sin ringa börda och sprang, vinglade till och återfann balansen i samma stund han rundade knuten, redo att se ett par vakter med flickan i ett grepp mellan sig.
Flickan låg på alla fyra i gruset, utan säck: i halvmörkret anade han sig till några springande konturer mot den bortre huslängan. Utan att stanna vid henne där hon halvlåg sprintade han med bultande tinningar efter, kände knappt sina egna fötter: det föreföll honom som om han seglade fram halvannan meter över marken, förstod att berusningen ännu växte inom honom.
Han hann upp dem invid kättingarna ut mot rälsen och siktade in sig på den kortaste, den som bar säcken, dök mot hans midja.
De tumlade ned på banvallen i en ojämn brottningkamp: den andre var så mycket mindre. Han stötte knäet i dennes mellangärde och bröt upp hans grepp om säcken genom att dunka handleden mot rälsen, en gång, flera gånger: fingrarna rätades ut och släppte. Det var först när han stod i begrepp att köra den andres huvud i det kyliga järnet som han såg ned mot ansiktet.
Under honom i mörkret låg någon som förmodligen var en tioårs pojke: han kunde nu bara urskilja vitorna i ett par flackande ögon. När han själv höjde blicken blev han varse klungan som orörlig på andra sidan stängslet följde brottningen: de kunde vara fyra eller fem till antalet, alla i samma ålder. Han såg ned igen, in i det vidöppna ansiktet.
Tiden gick oändligt långsamt. De låg kvar, låsta i samma position.
Till sist hörde han vad den andre närmast viskade fram: det var inte mitt fel.
Nej. Han släppte upp pojken, såg honom linka bort mot öppningen och förenas med de väntande. De försvann långsamt upp mot vägen och utom synhåll, helt utan brådska. Han stod kvar, kände med ens att han nyktrat till: kallsvetten täckte panna och tinningar. Huttrande gick han för att leta upp flickan.
Hon satt kvar där han lämnat henne, orörlig i mörkret. Han frågade kort om de slagit henne: hon skakade stumt på huvudet. Karl gick för att hämta sin säck, även den mycket lätt, stoppade så den ena i den andra.
De vandrade sida vid sida, mitt på vägen, tillbaka in mot staden: längre ned i backen glimmade Järnvägsgatans lyktor genom alléns nakna grenverk. Han gick och försökte få till några ord, något som skulle skapa ett slags förtrolighet eller framställa deras upplevelse i skämtsam dager: ett äventyr. Men det var tomt inom honom.
När de nådde inom lyktornas ljuskrets märkte han att hon sackat efter, ställde sig för att invänta henne. Hon kom sakta fram vid hans sida, böjde sig ned och stod så, tyst framåtlutad, en god stund innan kräkningsanfallet kom igång. Den tunna kroppen krökte sig i kramper: de smala fingrarna slöts hårt kring lyktstolpens järn. Hon rätade inte på sig utan stod skakande kvar långt efter det att magen tömt sitt ringa innehåll på gruset mellan dem, vred av sig den arm han lade runt hennes axlar. I vinterluften samma kalla och välbekanta stank av rovor.
Klockan i den vita medeltidskyrkan visade på åtta. Han visste att den gick några minuter för tidigt, räknade med det, försökte ändå ta ut stegen, men blev tvungen att ta en kort vila i den branta backen upp mot stadsparken. Där han stod stilla och djupandades väntade han sig nästan att träffas i ryggen av den djupa klangen från kyrkklockor: men ingenting hände.
När han nästan nått fram till Godtemplarlokalen, där Storgatan gjorde en brant sväng och gick över i landsväg, hörde han istället det sprödare klämtandet från det elektriskt drivna uret i nya kyrkan; visste att han nu var försenad.
Han hade sett templarhuset Augustenburg tidigare, men då mest ur ögonvrån, under någon av höstens längre promenader: ett rött envåningshus som låg tvärs över gatan från stenhuggeriet, invid den gamla kyrkogården. Ett svagt ljus trängde ut genom ett fönster och han var på väg att gå fram för att knacka på rutans glas. Men innan han nått över gatan steg en gestalt fram ur skumrasket under trottoarens stora kastanjeträd: Andersson. Han hälsade kort, vände på klacken och gick fram till lokalens dubbla ytterdörrar, som för att visa vägen. Det var tydligt att han var väntad.
Utan att yttra några ord passerade de en liten vestibul, som trots att den låg utkyld ännu luktade beskt av människor, fukt och kaffesurrogat; en halvöppen dörr in mot den stora samlingssalen, där logens fanor på sina mattblänkande metallstänger stod orörliga i det dammdoftande inomhusmörkret.
Gruppen satt församlad i ett bakre rum, som till största delen upptogs av ett enda sammanträdesbord. Väggarna täcktes av skamfilade vitrinskåp med rader av trådslitna sånghäften, låneböcker och en och annan idrottspokal. Ansikte efter ansikte framträdde i den sparsamt nedskruvade fotogenlampans ljuskrets.
De kunde kanske vara tiotalet personer, de flesta okända för honom. Men andras närvaro var överraskande: Andersson hade inte förvarnat honom.
Arvo kände han igen, där denne vände sitt krossade öga mot honom och nickade. Däremot visste han – efter tiotalet högljudda verkstadsdispyter mellan denne och Andersson – att esten var socialdemokrat, låt vara på vänsterflanken. Han nickade tillbaka, med ens osäker vad som gällde dem emellan, här och nu: den andre var trots allt förman.
Ytterligare en person var bekant. Andersson hade vid något tillfälle pekat ut honom på vägen hem från Stickan, och den gången morrat fram ett pultron: ett aningen vekt ansikte med vältrimmad mustasch, sidobena och mörka ögon: Gustaf Jansson, plåtslagare och även han socialdemokrat.
Han började förstå varför Andersson, som väl visste att han sällan eller aldrig besökte några fackliga sammankomster, denna gång enträget bett honom komma utan att tala om vad saken gällde. Detta var knappast något vanligt möte: förmodligen räknade den andre helt enkelt med honom som ett pålitligt röstunderstöd.
Han fick sig en stol tilldelad. Val av mötesordförande. Andersson, muttrade någon. Någon däremot?
Tystnad.
Något val av sekreterare förekom inte och ingen antecknade heller vad som sades.
Andersson satt först orörlig, lutade sig så fram och skruvade upp lampan några hack; ljuset flöt längs väggarna och blänkte i skåpdörrarnas glas.
Så rätade han upp sig i stolen, strök undan håret och lät blicken gå runt bordet.
– Det är ju litet speciella omständigheter, detta, sade han till sist. Men när nu tiderna är sådana.
Karl satt orörlig, som han trodde i likhet med de andra väntande på en förklaring. Andersson fortsatte: Ni vet ju alla varför vi är här.
Nej, hade han på tungan, knöt prövande nävarna under bordet. Bestämde sig för att hålla tyst.
– Då kanske vi kan gå vidare. Val av kurirer, en per större arbetsplats.
Någon, Karl uppfattade det som Jansson, mumlade vad som lät som en invändning. Fotogenlampans veke osade under tystnad; Karl väntade på ett utbrott från Anderssons sida, som denne inte var van vid motsägelser.
Men denna gång log han bara helt kort.
– Som jag sade rör det sig helt enkelt om en sorts förberedelse, bara. Om nu något skulle hända.
Medan han yttrade de sista orden såg han för första gången sedan de kommit in i rummet rakt mot Karls håll till, där denne satt i sitt hörn, ännu med sjömansrocken på.
Han började bli varm.
s 165-172
Fredag den 13 april 1917. Djävulen åker tåg.
När han blundade fick vagnens krängande rörelse ett fastare grepp om hans kropp; men tankarna hasade runt, ville inte ordna sig till den jämna, framåtriktade rörelse som för honom var liktydig med sömn, vila, förberedelse. Bilder kom glidande, ersatte varandra i ett motbjudande virrvarr utan givna betydelser. Det enkla rummet på Spiegelgasse: de tunga draperierna, två putande, enorma kuddar, en knarrande och ständigt lika utkyld säng; Över skrivpulpeten väggens enda prydnad, en smal, rektangulär spegel som vissa kvällar fick utgöra den samlade ljuskällan för nödvändig läsning. Dag som natt stanken av nedmalt och bränt kött från korvfabriken tvärs över gatan. Svärmen av asfåglar över de sluttande tegeltaken; med ens ett skriande tumult och lika plötsligt, som på kommando, tyst orörliga i skymningen.
Det nyss förflutna och redan avlägsna. Rörelsen gick framåt, fick form av tågets skenande genom natten.
Lätta snarkningar fyllde kupén. Ett dumt ljud; det kom från den glosögde svensken i överslafen, en journalist eller något liknande; denne hade helt uppenbart inte förstått någonting av nattens röriga diskussioner men ändock hängt sig kvar, ivrigt nickande till ord på språk han inte förfogade över.
Han hade beordrat de andra att försöka få litet sömn, avbrutit det myckna talandet: nu låg han själv sömnlös och fullt påklädd på sin brits, lättade med ett finger på den tunnslitna blå gardinen. Ett flackt slättlandskap i ett blygrått gryningsljus. Nakna träd, här och där en kvardröjande, oregelbunden snöfläck. Ensam på ett gärde en övergiven och lutande lokomobil, tydligt fastkörd med det främre stålhjulet nedsjunket i frusen gyttja. Lerjordar: ett trögt landskap, befolkat med människor av samma typ. Svenskarna var som sitt land, långsamma, sena till handling, bondska till uppsyn och avsikter. Snart skulle även de ligga bakom honom, myllas ned till förhistoria.
Han reste sig tyst och sköt upp kupédörren, hörde den glida igen bakom ryggen. Korridoren låg öde, försänkt i samma skiftande halvdager. I dess bortre ände, på andra sidan det nu närmast utsuddade kritstrecket, skymtade en mustaschprydd ansiktsoval som åter doldes av en svängande gardin. De tyska detektiverna sov åtminstone inte.
Åkrarna ersattes stegvis av vad som verkade vilja bli en stad: tåget rörde sig långsammare. Flera skenspår löpte samman till ett virvarr; en högrest silo, klungor av trähus. Så en perrong invid ett lågt stationshus. Gnisslande bromsar, följt av stillhet; någon vagnsdörr längre ned i tåget sköts knarrande upp, en grind slamrade tunt och metalliskt. Raska steg över stenläggning. Han fann att även detta korta uppehåll hade en oproportionerligt irriterande inverkan på honom.
Stående orörlig mitt i korridoren stavade han sig igenom det främmande namnet på stationshusets fasad.
K a t r i n e h o l m
Alltså ännu långt kvar till Stockholm. För att inte tala om gränsen och det ofrånkomliga mötet med gendarmeriet. Tids nog.
Handen gled ned i fickan, där ett kvarglömt paket schweizisk nötchoklad nu hade börjat förlora sina konturer. Han rev av stanniolpapperet och åt de halvsmälta bitarna stående, strök så bort några flarn ur den välansade mustaschen. En tung pust av ånga sänkte sig med en väsning från lokomotivets skorsten, skymde för ett ögonblick sikten: stationshuset gled undan.
Snart upphörde även spåren av bebyggelse. Samma flacka åkrar, ännu i vinterns grepp; så ett mörkt blänk av en sjö där isen i ett ljust band låg obruten längs stränderna. I fjärran en reslig, gul och slottsliknande byggnad, omgiven av grått och risigt grenverk.
I detta land kunde ingenting hända.
Han hade knappast kommit att sova när tågsättet om morgonen slamrade in på Stockholms central. Fanns det någon synlig trötthet visade den sig i det för dagen djupare nätet av rynkor kring den mörka blick som nu läste av de väntande gestalterna på perrongen; otympliga herrar i mörka vinterrockar, en samling på tio-femton man. I klungans utkant några polispersoner, som knappast brydde sig om något teaterspel. Ett par ansikten, välbekanta från Zimmerwald; längst bak en zeppelinskt uppsvälld kropp, krönt av ett litet och skäggbekransat huvud. En grosshandlartyp. Helphand: mannens dumhet tände hans ilska.
Dörrarna låstes upp och den skrynkliga skaran vällde ned på plattformen: trettiotalet personer, koffertar, några barn. En ansats till hurranden som han kvävde med ett raskt drag av handen genom kylig luft. Hälsningar och handslag, bolmande andedräkter som med ens blev synliga i en frambrytande strimma sol.
En grupp människor i snabb rörelse över stenlagd gata, korsande en spårvagnsräls, de flesta med bortvända ansikten. Hos en skymtar skuggan av ett leende: Karl Radek, som går sist. Till höger om honom en nioårig pojke i sjömansmössa och med undrande blick. Han håller ett hårt grepp om sin fars hand, har uppenbarligen svårt att hänga med i historiens alltför raska tempo. Fotografen har råkat frysa dem i det ögonblick de passerar Stockholms Handelsbanks huvudkontor.
Lenin själv, möjlig att känna igen främst genom sin ringa längd och sitt pipskägg, går som sig bör centralt med framåtspretande paraply, i ivrigt samspråk med den betydligt längre Ture Nerman, bror till den Einar som senare skall teckna Sveriges mest spridda konstverk: Solstickans etikett. Bakom dem Stockholms vänstersocialistiske borgmästare Carl Lindhagen, en av de få som ser rakt mot kameran. På trottoaren en man med plommonstop och promenadkäpp: till synes obekymrad i sin roll som flanör uppfyller han dock ett bevakningsuppdrag, med blicken stint riktad rakt mot exilgruppens ledare.
De har alla mycket bråttom. Ännu är det tio timmar innan tåget mot Haparanda skall avgå: som om tiden krävde denna brådska, eller skeendets själva intensitet drev blodet att rusa snabbare, i hopp om att hinna ifatt förloppets inneboende takt. Skyndsamhet: människorna på bilden rör sig på det vis man i en mer sentida stad finner naturligt. Men detta är flanörernas Stockholm, ännu präglat av ett annat slags rytm.
Skyndsamhet. Om några decennier är de alla borta, uppslukade av maskineriet: Inbördeskrig. Moskvaprocesser. Deportationer; i något fall den långsamma döden i åderförkalkning, blodets allt trögare passage från hjärta till hjärna. Historiens retuschpensel täcker över dem på foton, i texter och uppslagverk, ändrar händelser och namn till oigenkännlighet, äter deras ansikten inifrån med den svarta glansen av oxiderat silver. Alla. Inklusive den nioårige Stepan Osejevitsj Zinovjev, född i exilens Zürich.
Tåget startade efter tidtabellen 18.17 från plattform ett, med alla ombord utom Radek, som planenligt lämnats kvar. De reser in i den norrländska natten, allt närmare den sista gränsen. Någon gång strax efter midnatt, medan alla sover, växlar det norrgående tåget in på ett sidospår och kryper långsamt längs linjen, står till sist helt orörligt, omgivet av tät skog.
På huvudbanan dundrar så det södergående lokomotivet fram med åtföljande vagnar; bakom ett av de få upplysta fönstren en sömnlös och redan svårt deprimerad Hjalmar Branting, en route från Petrograd, på väg att avlägga rapport i riksdagen morgonen efter.
Tystnad. Knäppningarna i rälsen avtar. Sakta sätter sig Lapplandspilen åter i rörelse.
s 173-176
No Comments