Menu

Fågelvägen

Ett stycke roman, rätt sönderblåst, som till större delen utspelas på Shetlandsöarna åren kring Kärnkraftsomröstningen 1980. Om någon minns den.
Bonniers 1985.

For see, it is I, it is I.
And I return
so altered, so adopted,
to the house
of my own life. 
Edwin Muir

Jeremy

Jag hade hela dagen vandrat runt i Aberdeen utan att kunna bestämma mig för vad jag egentligen tyckte om denna skitiga stad. Jag hade utgått från busstationen och genast förirrat mig in i en labyrint av mörka gator och stenkolsfärgade hus som hela tiden tycktes vara precis tillräckligt höga för att skymma solen. Luften var fuktig och stillastående utan att direkt vara varm. När jag lutade mig mot en vägg för att knyta skorna blev vindtygsjackans ärm nästan helt grå, och fläcken gick inte att borsta bort. Jag kände mig snart som om jag överallt var ingrodd med koldamm: ögonvrårna, näsborrarna, svalget och hjärnskålens innersta hålrum.

Oljudet från bilarna gjorde mig först rastlös, sedan apatisk. Jag gick dit gatorna ledde och kände dofter, hörde ljud, såg människor. En gammal man i flottig keps som sittande på ett trappsteg gurglande skrattade åt något för mig okänt, ända tills hans vitstubbiga haka täckts av gul saliv. Doften av Fish & Chips strömmade ut från en gatuköksskrubb på en tvärgata – i hela två sekunder var jag hungrig, tills illamåendet hann ifatt mig. En mager flicka i tioårsåldern vandrade med stelt framåtriktad blick längs gatan klädd i en gammaldags och smutsig klänning. Några lätta, svala regnstänk passerade under en halv minut genom luften och var sedan borta, komna ur ingenting.

Det var juli 1981. Jag var på väg mot ett bestämt mål och hade väntetid kvar att smula sönder.

Jag stannade till under en dammig lönn som växte ur stenläggningen invid en kyrka i ett grådaskigt kvarter och såg på den förbiströmmande eftermiddagstrafiken : suddiga ansiktsovaler, dammiga karosser och snurrande, fascinerande hjul.

Jag visste inte : vart jag gick tyckte jag mig se smutsiga hus där inte bara murbruket utan även själva stenen var på väg att lösas upp i den sandsträva, fuktiga luften. I mina ögon groteskt förvridna människor tog sig längs trottoarerna : med en hand under rocken höll ryggraden på plats. Och ändå denna aktivitet och rörelse, precis som om det var önskvärt att vara på väg någonstans. En stund förflöt utan att jag tänkte någonting alls utan bara stod där jag stod med händerna i jackfickorna, slött stirrande rakt ut i trafiken.

När jag kom tillbaka till mig själv igen var det med ett häftigt illamående krypande längs tinningarna. Jag ville inte vara där jag var. Planlöst började jag vandra. Färjan skulle gå klockan åtta morgonen efter.

Framemot kvällen började jag känna mig tom i magen. När jag såg upp märkte jag att jag stod precis utanför Universitetets svartmålade gjutjärnsstaket. Innanför murarna började ett gytter av stenhus, vars ålder på något sätt tycktes förfalskad, alltför iögonfallande. Tvärs över gatan fanns ingången till studentkårens lokaler : det lyste därinne, och ur en ventil till vänster om dörren strömmade doften av stekt mat.

Det var fullt med folk i den halvskumma och kvava korridoren. Väggarna var täckta av  affischer för musikfestivaler eller med budskap av typen BUAIDH NO BAS, vars innebörd för mig var sluten. Matsalen hade inga fönster och var till det uthärdligas gräns fylld av människor, mest yngre män. Cigarrettdimman svävade lätt men kompakt under lysrören, precis som den gula, varmflimrande kolsmogen över hustaken därute. Lokalen var mörk, men här och där glimmade det till i ett ölglas som höjdes och sänktes. Jag ställde mig i kön vid disken och blev ryckvis slussad framåt mot kassan.

Så småningom satt jag i ett hörn med brickan på det låga bordet framför mig. Dagens rätt visade sig bestå av någonting hårdstekt och dött, tillsammans med en trave svartflottiga chips uppblötta av vinäger. Halvvägs genom tallriken kände jag att jag bara inte kunde fortsätta. Tuggorna arbetade sig baklänges genom munnen på mig. Jag sköljde ned den fadda fettsmaken med den lilla klunk öl som jag hade kvar i botten av sejdeln. Sedan gick jag bort till bröddisken och bredde mig en trave smörgåsar som jag svepte in i en servett. Damen i kassan gav mig ett ovanligt mörkblänkande ögonkast, men sade ingenting när jag stoppade paketet i fickan. Hon var blek, med små svettpärlor glittrande i överläppens mörka hårskugga : värmen och apatin hade henne i sitt grepp. Luften var en två-tre grader svalare ute på gatan, men fukten hade blivit mer tryckande. Trots att rusningstiden var över glimmade bilarnas röda baklyktor ändå lika tätt som förut i blyskymningen. Jag gick så sakta jag kunde tillbaka mot busstationen nere i hamnen.

Tiden gick. Någon timme senare var jag åter tom i magen, och plockade fram mitt paket. Jag slog mig ned på en bänk, som även den var täckt av oljigt koldamm, och lade paketet

bredvid mig. Sedan såg jag ut över hamnen, som var en avsmalnande havsvik kantad med förrådshus och rader av järnvägsspår. Luften var något friskare härnere och hade en tunn smak av metall och salt. Det började bli mörkt, och kranarnas fågelskelett sträckte nackarna mot det sista gula på kvällshimlen. Mitt på gatan slogs två silltrutar om en bortslängd chipspåse.

Medan jag vecklade upp mitt servettpaket kände jag hur någon tittade på mig. på nästa bänk satt en liten skrynklig man : han var inte helt olik en slarvigt uppstoppad fågelunge som någon tryckt ned i en överrock av obestämbar färg. Han hade grå gammelmansbyxor och för stora skor, men saknade strumpor: hans bara fotleder lyste vita i kvällsljuset. Han

stirrade med nästan kuslig fascination mot mig och mina smuliga ostsmörgåsar. Jag var trött på att inte-se människor, och tittade rakt på honom.

– Want some ? sade jag och pekade med tummen mot paketet.

Utan ett ord reste han sig och satte sig på bänkens andra i  ände, så att vi fick smörgåsarna mellan oss. Sedan tog han försiktigt, nästan eftertänksamt, den översta. Jag tog den andra. Så satt vi där, sida vid sida, och åt smörgåsar medan mörkret sakta kröp in från havet. Vi fick väl en två-tre smörgåsar var: jag hade inte någon nämnvärd aptit. När han var färdig slickade han sig om fingrarna och såg upp. Han log inte, men det glittrade till i hans ögon. Han strök sig över det glesa, brungrå håret och kliade sig på en leverfläck invid ögat. Sedan sade han, utan att se mig i ögonen:

– Well… Wha’ sort ar’ye?

Jag ryckte på axlarna: jag kunde inte komma på något vettigt svar på hans fråga. Hans ansikte gled upp inifrån i nån sorts flin, och jag såg hur en guldtand glimmade till i överkäken. Han skrattade ljudlöst.

– Ah meen, wheer d’ya cuhm fru’?

– Sweden, sade jag.

– An’ yehr neem, son?

Först förstod jag honom inte, och han fick upprepa litet tydligare.

 – Ah meen, whaz yehr name ?

– Tomas, sade jag.

 – Tomas… me gran’fe’ahs nem w’z Thum’z.

Han satt tyst en stund, stack ut en spröd hand och drog försiktigt rocken tätare omkring sig. Han verkade kvällskylan till trots vara på gott humör.

– Ahm fru’ Glazgu’. Neil’s neem.

Han sträckte fram sin hand. Den var lika kall som bänkens i armstöd av gjutjärn. Han satt tyst en stund, sedan skrockade han till:

– Swe’un… Ah wuz their doorin’ ‘e war, yannow.

– In Sweden? sade jag. As a P.O.W. or something?

 – Nah, awwaz fightin’ the faggin’ yerries. Well ah doon remember, like.

Han tystnade, och det var tydligt att han inte hade gillat frågan. Efter en stund såg han upp.

– You feel lacha beer or samhfin’ ?

 – Why not, sade jag.

Vi reste oss, och jag kände efter att jag hade min påse runt halsen. Han såg min gest och grävde själv runt litet i fickan.Till sist drog han fram en solkig och förvånansvärt tjock rulle pundsedlar.- Dan’ warrie, aw ga’ daw.

Han gick före till puben på andra sidan gatan, och jag kryssade efter mellan bilarna.

Det var gott om folk inne på puben, som var av det litet slitna och namnlösa slaget. En lång disk med ett par ölpumpar och en stor spegel, dämpad belysning och suddiga ansikten på andra sidan nikotindiset. Två saker fångade min uppmärksamhet. Det ena var ett stort, vackert ornamenterat fönster av frostat och blyinfattat glas, täckt av blomslingor i någon sorts mackintosh-stil : det mattslipade glaset fångade det sista kvällsljuset och lekte eftertänksamt med det innan det tilläts att fortsätta. Det andra var musikern. I ett hörn, oberörd av rösterna och larmet från TV:n i rummets andra ände, satt en yngre man och spelade fiol till synes för sig själv. Han var mitt inne i någon sentimental melodi : plötsligt stannade han upp, gjorde några pizzicatoknäpp med lillfingret, log för sig själv och fortsatte att spela. Han hade mörkt, lockigt hår, jämnt välvd, ganska stor näsa och mörka ögon. När vi kom in såg han upp, men böjde sig snart över fiolen igen.

– Cahmoon, sade Neil och knuffade mig mot disken.

När bartendern kom åt vårt håll genomgick den lille mannen i överrocken en märkvärdig förändring : han sträckte på sig, slätade efter bästa förmåga ut rocken som nu i ljuset visade sig sakna de flesta av sina knappar, knep ihop läpparna och sade till sist med bara aningen av accent:

– Could 1 have twae glasses of draught please, one for me and one for me friend here.

– Two wazzit, Neil, sade bartendern vant och fyllde två höga glas. Neil sög skummet av sitt och drack halva glaset i ett svep. Den mörka, skummande vätskan försvann motståndslöst rakt ner i honom, som om han inte hade haft något svalg.

Vi satt tysta en stund, och jag såg en svagt återgiven upplaga av mig själv tona fram i den stora spegeln, dunkelt i det bärnstensfärgade ljuset : magert ansikte med glasögon och mustasch, stripigt brunt hår över pannan. Vindtygsjackan såg solkig ut, liksom resten av mig. Men ljuset och min sinnesstämning kan ha överdrivit mitt helhetsintryck. Jag såg också Neil i spegeln. En liten krum gestalt, krampaktigt böjd kring sin egen gåta, med blicken snabbt pilande hit och dit, ögon som den andra ölen gjorde ännu mer flackande. Jag såg också att ingen annan tog någon notis om honom. Spegeln visade mig hur musikern satt med fiolen i knät och lirkade med stämskruvarna. För ett kort ögonblick såg han åt vårt håll, på Neil och mig, och våra blickar möttes på den blankslipade glasytan. När Neil skulle beställa sitt tredje glas satte jag upp handen.

– My turn, sade jag. Bartendern kom med två glas, utan att se på oss. Neil satt och vred på sitt glas och verkade med ens inte särskilt törstig.

 – Vilket vapenslag tillhörde du under kriget, sade jag.

– Flottan, sade han utan att möta min blick.

Vi satt tysta ett tag, sedan tittade han på mig med kisande , blick.

– Du har så kalla ögon, sade han långsamt.

Jag visste inte om det var en fråga, så jag ryckte på axlarna. Vi satt tysta igen, men tystnaden började bli pinsam.

– Jag gillar inte dina ögon, sade Neil, och det fanns ett drag av fientlighet i hans röst. Det lät i mina öron ganska teatraliskt.

– Inte jag heller, sade jag, i ett försök att leda hans alltmer taggiga och berusade sinne i andra och litet mer lättsamma spår. Han böjde sig mumlande över glaset.

– Och vad är du ute efter då ? sade han plötsligt med hes gammelmansröst. Vad vill du mig?

– Ingenting särskilt, sade jag och tog en klunk av ölet.

Men Neil lät sig inte nöja med det svaret. Han fortsatte att tala, med en hög, klagande stämma, utan att vända sig till någon särskild.

– Jag känner till din sort, sade han ilsket, jag vet nog – han pekade på mig med ett krokigt finger – och ni är likadana allihop. Han högg tag i min jacka och lutade sig fram mot mig.

– ELLER HUR! halvskrek han. Jag kände den sura doften från hans kläder. Jag visste inte vem han trodde sig ha fått tag på, eller vilken oförrätt i hans förflutna som jag nu fick plikta för. Jag svarade honom inte. Efter ungefär en halv minut släppte han min jacka, suckade och sjönk ilsket småmumlande ned på sin stol. Han såg inte mot mig men fortsatte att föra en förtretad monolog utan urskiljbara ord. Bartendern kom förbi och tog de tömda glasen.

– Fuck off, Neil, sade han nästan vänligt.

Neil sade ingenting, men tömde den sista skvätten ur sin pint och ställde sig upp. Han stod käpprak i någon minut, sedan vände han sig mot mig och sade med fullständigt klar stämma :

– Jag gillar dig inte.

Han stirrade hätskt på mig. Sedan vred han huvudet åt sidan och spottade demonstrativt på disken innan han gick mot dörren. Natten svalde honom. Bartendern suckade, tog fram en trasa och gned den över det repiga glaset. Sedan slog han upp en halv pint, ställde den framför mig och sa :

– Sorry ‘boot Neil. He’s just ol’ an’ weird, like.

Jag tackade och tog en klunk.

Den mörkhårige musikern slog sig ned på stolen bredvid mig och fick ett glas. Han lade upp sin fiol bredvid sig på disken, försiktigt som om den vore av spindelväv. Så vände han sig mot mig.

– Wher’ did you meet the ool man, sade han sakta.

Jag berättade om smörgåsarna. Han skrattade stilla, och hans mörka ögon djupnade. När han suttit borta i sitt hörn hade jag tagit honom för att vara omkring trettio. När han nu kom ut i ljuset såg jag att linjerna i hans ansikte var djupare än vad jag förut hade sett. Han måste vara uppemot fyrtio, tänkte jag. Han var klädd i en sliten, svart läderjacka och en blårutig flanellskjorta. Utan att tänka mig för frågade jag honom hur gammal han var.

– Thirtythree, sade han och log. And you ?

– Thirtyfour next week.

– Thought so, sade han. Jeremy’s the name.

Jag frågade hur han kände Neil.

– He’s me feether, sade Jeremy utan att sluta le.

Till skillnad från hans far – om det nu var vad Neil var – tycktes Jeremy inte svår att sitta tyst tillsammans med. Tiden gick. Vi småpratade litet grand. Han frågade vad jag hette, var jag kom ifrån. Når jag berättade att jag var lärare i matematik – eller hade varit det – drog han ihop ögonbrynen i ett tydligt missnöje.

– Bloody boring job, isn’t it, sade han ogillande men inte provokativt. Jag fann ingen anledning att säga emot honom.

– Never could stand math, sade han och tog en klunk.

Om honom fick jag veta att han var arbetslös och hade varit det i över ett år. När jag frågade vad han jobbat med fick jag det vanliga svaret: lite av varje, på en plattform, i hamnen som byggnadsarbetare.

– Plattformarna är inte bra, sade han med eftertryck. Man sitter därute, och odlar en massa fantasier. En massa skruvar dras åt i skallen på en, om allt vad man ska göra når man kommer iland. Och när det är dags att flygas in är man full hit upp – han måttade med tummen mot tinningen – med en massa skit.

Han tog en klunk och snurrade glaset runt allt hastigare till dess att vätskan hotade att spilla över kanten. Sedan satte han försiktigt ned glaset, och ölet fortsatte att snurra runt, allt saktare. Han strök sig över håret. Sedan sade han, med blicken in i spegeln :

– Dom slog sönder min fiol därute. Det var en läskig typ från Norge med händer som kvarnstenar. Han blev galen på mig en kväll när jag spelade inne hos mig – väggarna är inte särskilt tjocka – så slet han upp dörren och störtade in. Han var full, jag vet inte var han fick spriten från. Ge hit den där, sa han. Nej, sa jag. Då skickade han in mig i väggen så att jag tappade andan. Sedan ryckte han åt sig fiolen och krossade den mot elementet. Jeremy höll upp sin hand: när han böjde fingrarna såg jag att två av dem var litet stela.

– Jag krossade två fingrar mot hans fula ansikte, men det tyckte jag att det var värt. Då. Han gjorde mos av mig, och dom skickade iland oss bägge två. Han grinade illa åt minnet, och jag såg att ett par framtänder var falska. Han såg att jag såg. – Pengarna jag hade kvar efter tre månaders arbete räckte precis till sjukhuset, tandläkaren och en ny fiol, sade han. När handen hade läkt lärde jag mig att spela igen.

– Och sen? sade jag.

– Sen har jag varit arbetslös, sade Jeremy och log. Och spelat. På dom bättre pubarna kan jag få fem pund kvällen. Den spegelvända klockan på väggen närmade sig elva. Jeremy svepte in sin fiol i ett stycke filt och stoppade ned den i en liten ryggsäck.

– Vart ska du sedan, sade han. Söderut?

– Jag skall med S:t Clair i morgon bitti, sade jag.

– Var bor du då, frågade Jeremy, även om han kanske redan visste svaret.

– Jag vet inte riktigt, sade jag. Busstationen kanske.

– Dom stänger halv tolv. Jag har en soffa.

Det var inte en fråga. Jag drack ur min öl och följde honom ut.

Jeremy bodde längst upp i ett gammalt hyreshus i ett kvarter där alla gatlyktor var släckta. När vi gick in genom den överbyggda gårdsinfarten och över den mörka asfaltsplanen mellan husen frågade jag honom varför lamporna inte lyste.

– Ungarna slår sönder dom, sade han, och dom byter lampor en gång i månaden.

Trappuppgången var mörk och fönsterlös, med en lukt av mat och sopor. Levande och döda dofter steg uppåt genom den ekande betongstrupen. Till sist nådde vi den översta våningen, och stod tysta ett tag i mörkret medan Jeremy fumlade med nyckeln. Tröttheten nynnade sakta bakom mina ögon. Dörren gled äntligen upp, och Jeremy tände lampan i hallen. Sedan gick han in och lade försiktigt ifrån sig den slitna militärryggsäcken innan han lämnade plats för mig. Den svaga lampan kastade ett varmt gult sken över det lilla vardagsrummet, där möblemanget utgjordes av ett lågt, vitlackerat och skamfilat bord, en nedsutten, brun jutesoffa och en bukig, uppenbarligen svartvit TV-apparat på tre ben. Överallt låg det högar av tidningar. gamla dagstidningar, Reader’s Digest, Guitar Player. 1 den höga, djupa fönsternischen stod en gammaldags men välbevarad gitarr livsfarligt lutad mot nattmörkret. Jag hängde min gråfläckiga jacka över en stolsrygg och slog mig ned. Jag hade gått hela dagen och mina skenben värkte.

– Wan’ sum tea? Jeremy gick fram till diskhon i rummets ena ände och fyllde en minimal aluminiumkastrull med vatten. Jag nickade.

– Är det din lägenhet? Jag var egentligen för trött för att prata, och kände ingen större vetgirighet. Men Jeremy var en äkta om än tillfällig vän, och jag ville visa min uppskattning genom små vänliga läten.

.- Nej, sade han och balanserade ett par muggar mot bordet. Den tillhör en vän som jobbar ute på en rigg. Jag vaktar den, eller vad vi ska kalla det.

Jag nickade stumt, utan att egentligen höra vad han sade.

Utanför fönstret brusade nattrafiken, avlägset och stilla, ett ljud som framkallar trygghetsminnen hos stadsbarnet. De höga skorstenarnas röda varningsljus och motorvägarnas kvicksilverlampor glimmade genom diset, avlägsna, elektriska stjärnbilder som ingen ännu krävt på betydelser. Vardagsrummets ena vägg var täckt av små handaffischer från musikfestivaler, tidningsklipp som verkade handla om spelningar, och mitt på den gråmurriga tapeten hängde en fluorescerande sammetsaffisch föreställande en halvnaken svart kvinna med en panter i bakgrunden. Jag stirrade dumt på den, utan att kunna slita blicken från de grälla färgerna. Den verkade sitta snett : men jag hade i mitt tillstånd svårt att hålla rummets vinklar räta.

– Du gillar den inte, sade Jeremy och höjde ena ögonbrynet. Inte jag heller, egentligen. Men den hängde där när jag flyttade in, och det är skönt att sitta i soffan och titta på den medan man röker. Han lutade sig fram och hällde mörkt, starkt te i muggarna. På ena armen, bland glesa mörka hårstrån, hade han en tatuering i form av ett kors som nedtill övergick till ett hjärta och ett ankare.

– Varifrån i Sverige kommer du, frågade han mig. Jag nämnde namnet på min hemstad, och Jeremy skakade på huvudet.

– Har aldrig varit där. Jag har varit i Gothenburg en gång, men minns inte så mycket – jag drack väl lite grann. Han log och skakade på huvudet, som om han faktiskt skämdes vid minnet.- Och du då, fortsatte han, har du varit i Skottland förut ?

– Jo, sade jag, en tre-fyra gånger förut, mest på västkusten. Men det är några år sen.

– Då har du varit i Glasgow, sade han. Jag nickade.

 – Jag är född där, sade Jeremy, reste sig och plockade fram en hemgjord pipa bakom TV:n. När morsan dog flyttade vi hit. Farsan trodde att han skulle få arbete i hamnen. Han stoppade vant pipan, tände den och kastade tändstickan i vasken. Sedan satte han händerna runt piphuvudet och drog några snabba, djupa andetag nästan utan att andas ut. Den inställsamma doften spred sig i rummet. Jeremy slog sig ned bredvid mig i soffan och satt tyst en stund.

– Jag var tio då. Jag trivdes aldrig här, men när jag åkte tillbaka till Glasgow var det ändå aldrig som jag mindes det, utan mycket skitigare. Han flinade till och hostade litet.

– Men så är det alltid, inte sant? Man kan aldrig återvända, i synnerhet inte hem. Håller du inte med?

– Jo, jag förstår vad du menar.

– Det kan ju vara bra ändå, inte sant, Tomas ?

Det var inte heller nu en fråga.

Jeremy lutade sig tillbaka, knäppte händerna bakom nacken, lade upp fötterna på bordet och lät blicken fastna på affischen. Han verkade nöjd. Så satt vi en stund utan att säga något.

– Vad ska du göra därute ? sade Jeremy efter en stund och räckte mig pipan. Jag skakade på huvudet.

– Jag ska träffa en bekant, sade jag.

– Så du har varit där förut?

– Ja, en gång – jag tvekade litet – för ett par år sen.

– Det har ändrats. Oj vad det är annorlunda nu. Vänta tills du får se.

– Oljan, sade jag. Jag vet.

Jeremy nickade. Ännu en stunds tystnad. Det var behagligt, och jag började att dåsa till.

– Du har det inte bra, Tomas, sade Jeremy plötsligt men lugnt. Jag ryckte på axlarna. Det fanns ingen anledning att komma med undanflykter eller hitta på förklaringar.

– Look, sade Jeremy, lade ifrån sig pipan och stirrade en stund ut i luften, innan han fortsatte : l’m not gonna question ye. But if ye wanta, ye can tell me wazzits all-a’boot, see.

Jag nickade, men sade inget. Jag var dåsig.

Jeremy reste sig och öppnade fönstret. Sval stadsluft strömmade in, och ljudet från trafiken tilltog i styrka. Långt borta svävade en helikopter ut mot havet, och ljudet tonade sakta bort över vattnet. Jeremy plockade upp gitarren, satte sig i fönstret med ryggen mot natten och knäppte litet amatörmässigt fram och tillbaka. Sedan tog han ett fast grepp om gitarrens hals, och hans ansikte liksom smalnade när han kröp ihop över instrumentet. Han tvekade en sekund. Sedan började han spela, snabbt och vant, nynnade svagt med en förvånansvärt ljus röst. Jag orkade inte sitta upp längre, utan lutade mig mot soffans armstöd och sparkade sakta av mig skorna. Jeremys röst blandades långt borta ihop med nattbruset från staden långt därborta-nere : jag visste inte om han sjöng för mig eller sig själv. Det spelade ingen roll. Så slutade han att spela, och jag hörde hur han stängde fönstret : staden försvann. En liten stund senare kände jag hur han lade en filt över mig, och jag var tacksam, men orkade inte öppna ögonen. Jag gled bort, och våg efter våg sköljde genom mig: jag ville ned i det slutna, gröna mörkret. Högt över mitt huvud sade Jeremy:

– OK Tomas, ta det lugnt. Jag sover i rummet bredvid. Jag väcker dig i morgon klockan sju, okay ?.

Det fanns en svag ton av oro i hans röst.

Jag nickade en gång, och försökte på något tafatt vis att le litet grand, som om en liten trött grimas skulle kunna visa att det var bra att det fanns såna som Jeremy och att jag i den stunden kände en varm känsla av tacksamhet och kärlek mot honom : men det blev bara en ryckning i mungipan. Steg avlägsnade sig. Så hörde jag knäppet av strömbrytaren vid dörren, och hela världen veks med ens ihop och lades undan.

Väggarna höll dem inte ute. En del av dem kom genom dörren, andra var bara där, helt självklart. Jag låg alldeles stilla och kunde inte röra mig, inte ropa ens om jag hade velat. Jag kände att jag var svårt bränd, svartnad, som en förkolnad vedklabbe. Det gjorde inte ont, men elden hade lämnat mig stel och skör. Om någon rörde mig skulle jag falla sönder till aska, vitt stoft, förhårdnade knappstora kolstycken på den slitna jutesoffan. De rörde sig långsamt i sina stora vita dräkter med svartgröna visir, klev tvekande framåt som vore de djupt under vatten. Jag kunde inte se om deras fötter rörde vid golvet. Några av dem släpade en slang efter sig, en annan gjorde avläsningar med ett litet instrument som han förde över dörrhandtaget, strömbrytaren, de urdruckna tekopparna. En tredje försökte få upp dörren på bilvraket framför diskbänken, men lyckades inte. Jag kunde inte se hur många de var. Så höll de på, jag vet inte hur länge, utan att ta någon notis om mig. Jag kunde inte andas.

En av dem sträckte upp en vit tumvantehand i luften, som ett tecken till de andra. Långsamt och dröjande samlades de runt honom i en grå skuggsamling framför TV:n. De pekade på något på golvet, och utan att röra mig kunde jag bara skymta något avlångt och orörligt som låg utsträckt på den slitna mattan, De böjde sig ned med sina instrument beredda: någon av dem höjde en behållare med ett svart munstycke framtill – en brandsläckare, en eldkastare. Nu ville jag röra mig, resa mig, skrika: men jag hade ingen mun. Så : för ett kort brottstycke av tid kom rörelseförmågan åter. Jag hävde mig upp på sidan, försökte att skrika till dem, och under ett ögonblick anade jag som ett nålstick deras fasa, deras uppspärrade ögon bakom de mörka visiren. Så brast jag, föll sönder i stycken som tumlade ut på mattan. När jag föll mot golvet anade jag ännu deras vita, askfläckade stövelsulor omkring mig. Sedan kände jag den kala, glatta linoleummattan mot händerna och min ena kind. Doften av damm.

Så trevade jag mig upp på knän och handflator, halvlåg ensam på golvet mellan bordet och soffan. Rummet omkring mig var tomt och nattstilla. Klumpigt sökte jag mig fram genom mörkret i riktning mot fönstrets något ljusare rektangel. Med huvudet lutat mot det svala glaset stod jag stilla och kände hur paniken sakta drog sig tillbaka, minut för minut, till dess att tröttheten åter tog överhanden. När jag rätade upp mig och lyssnade hördes det ingenting alls i den lilla lägenheten. Kanske Jeremy hade vaknat, kanske inte. Jag tog mig tillbaka till soffan och sträckte ut mig, armbandsuret visade på tjugo över två: rummet luktade cigarettaska och ensamhet. Så låg jag stilla och såg mellan halvslutna ögonlock hur möblerna tog form och blev alltmer precisa till sina konturer i det långsamt insipprande morgonljuset.

Så småningom föll jag i någon form av slummer och vaknade till sist av ett skrapande ljud i rummets andra ände. Ett kort ögonblick trodde jag att de kommit tillbaka, men det var Jeremy som lutad över diskbänken skar upp bröd. Han såg mot mig med ett snett leende, alldeles verklig och tydlig mot den ljusgrå väggen.

s. 9-24

No Comments

    Leave a Reply