Roman om varför man bör vara rädd för telefoner. I muntrare stunder ser jag denna roman som en i en serie av tre, som handlar om “historien”. Fast bara ibland.
Bonniers 1999.
Kapitel 4
(1897. Fröken Marklund besöker Stockholmsutställningen.)
När hon först kom till staden hade hon lovat att inte bli som de andra. Det var ett tyst löfte, aldrig uttalat, därför bindande. Och här gick hon i mängden, såg ut som en bland många; omgiven av hundratals främlingar klädda i fina och slitna kläder, av lukter från såväl hög som låg. Sorlet av röster påminde henne om ljudet av avlägsna vatten. Hon betraktade dem ur ögonvrån, de fick henne att tänka på sömngångare. Hon var ständigt beredd på att bli tilltalad, ett avvisande ord låg klart på tungan. Men ingen sade något. Inte till henne. Du skall icke sitta där bespottade sitta. Följaktligen höll hon sig i rörelse.
Hon steg tvekande in i den stora hallen: skuggorna fanns överallt. Men där var inte mörkt. Från stora pelare föll det stickande ljuset från en sorts lampor hon aldrig sett, det var avgränsat, lyste upp ett område närmast pelarens fot. När hon kom i närheten av dem hörde hon det låga men intensiva surrandet från den elektriska bågen över sitt huvud, gick genast därifrån, som befunne hon sig alltför tätt inpå något som kunnat böja sig ned och stinga henne.
Väl inne i den stora hallen förstod hon att Moskéns kupol invändigt var helt tom. Hon såg upp mot taket, som förlorade sig i ett virrvall av vitmenade balkar allt dunklare ju högre blicken nådde, en tomhet. Naturligtvis var det så: hon förstod det genast. Kände sig ändock aningen bedragen. Men vad skulle den ha rymt? Stora klockor? Besynnerliga maskinerier vars användning sträckte sig bortom all fattningsförmåga?
Helt tom var den ändå inte. Längst upp, långt ovan allas huvuden, kretsade en ensam duva genom skuggorna, bytte en tvärbalk mot en annan, hon ensam såg den och mindes att hon hört något om den saken, om de bekymmer man haft att hålla fåglarna ute ur den stora industrihallen.
Det första hon såg var underligt nog just den monter hon bestämt sig för att leta upp: hon kände sig närmast besviken, som om hon nu inte skulle få stanna längre utan genast vore tvungen att gå. Motvilligt erkände hon för sig själv att hon fann besöket spännande, hon andades kort, undrade om hennes ansikte blivit rött, lade händerna mot kinderna. Men de var ännu svala.
Det var inte så märkligt att hon lagt märke till Telefonpelaren först av allt. Den var hög, sträckte sig ovan alla omgivande utställningsföremål, en smäcker spira bland hjul, drivaxlar, skrymmande maskiner i järn. Den ensam tycktes vara utförd i trä.
Hon gick närmare. Den såg ut som ett slags möbel, ett vackert utsirat skåp, byggt för att stå i någons salong. Men var skulle den rymmas utom här? I en kyrka?
Tanken på en telefon monterad i en kyrksal fick henne att fnissa till, en kort utandning genom näsan. Hon ångrade sig genast: nu hettade kinderna på riktigt. Som om hon hoppades att finna svalka lade hon handen mot en av pelarens glasrutor, såg in i dess upplysta inre.
Och det slog henne, så tvärt att det klack till i bröstet, att hon förstod vad hon såg. Hon visste vad allting var.
Där på det gröna filttyget stod Taxen, med bukig kropp och utsirade handtag, träinläggningar kring såväl mikrofon som hörlur. En liknande var placerad intill, med den enda synliga skillnaden att såväl sidans vev som munstycket var utformade i elfenben. En sirligt präntad text på en kartongbit upplyste att just denna apparat var ett av det tiotal exemplar som byggts särskilt för Tsar Nikolaus II av Ryssland och dennes familj. Sladdens trådar var sammantvinnade av tre färger, ”den Kejserliga ryska fanans röda, hvita och blå”.
På nästa hylla stod Kaffekvarnen, rund och klumpig, men med vackra ornament i mässing och emalj över sidorna; längre upp såg hon Claessons fula svarta låda, säkert utmärkt att ringa i, men likafullt gräslig. Ljudet var bra, hade man sagt, det gick tilochmed att lyssna till musik genom den, och en av flickorna i Lag tre hade berättat att hon vissa kvällar fick en beställning från en ålderstigen överste som bad henne ringa Operan vid det klockslag då mamsell Stiernkvist framförde en särskild aria; en vaktmästare fick då koppla in den telefon som fanns i en av logerna och sträcka sig ut över balustraden med luren på rak arm. Vaktmästaren blev förstås trött och lät väl småningom armen sjunka: men tydligen mattades då primadonnans skönsång, och översten började genast slå på tangenten så att det klickade rysligt och störde de andra åhörare som fanns i närheten. Han fick vackert stå kvar till stycket var framfört och han hörde det tydliga knäpp som tydde på att översten var nöjd och hade lagt på, utan så mycket som ett tack för besväret.
Längre bort längs med den gång där hon stod skymtade ännu ett bekant föremål: hon gick dit.
Det var ett växelbord, men ett vackrare sådant än hon någonsin sett. Trälisterna glänste blankt överallt och inga armbågar hade nött den gröna tyget. Alla kopplingsgångar var ännu svartmålade, inga repor kring kontakterna. En mjukt stoppad läderfåtölj stod inskjuten intill bordskanten, ett par hörlurar hängde över dess ryggstöd. Metallen glänste i det starka ljuset som kunde hon spegla sig i den. Och genast kände hon hur mikrofonens halskrage tryckte mot bröstet, förde handen dit utan att finna något utom blusens små hårda knappar.
Hon tog ett steg närmare, sträckte ut handen för att gripa om den svala stålklykan, trä den över håret, det var inget märkvärdigt med det, det var så hon alltid gjorde: så stötte hon mot något i midjehöjd och såg ned. Ett rep i blått och gult höll henne tillbaka; Hon hade varit på väg att kliva inom avspärrningen.
En snabb blick åt sidan: en man i utställningsvaktens blå uniform höll ett öga stint riktat mot henne, händerna på ryggen, en svällande grå mustasch dolde den mun som kunde vara formad till ett hånfullt leende likaväl som ett smalt streck av ogillande. Hon gjorde ingenting, stod orörlig med händerna knäppta framför sig, blicken sänkt mot den skylt där hon kunde läsa
”Snörväxelbord för tvenne telefonister konstruerat af
ing. Lars Magnus Ericsson, Stockholm 1889.
(Förbättrad model)”
Hon mer kände än såg hur han kom närmare, en väldig skugga bakom hennes axlar.
Det är inget fel att vara nyfiken fröken lilla men de går ju så lätt sönder. Så var han borta, en rygg bland andra, den tycktes henne med ens snarare vänlig än hotande. Han såg sig inte om. Ändå kände hon sig ännu sedd.
-Det vet jag väl, sade hon för sig själv, det vet jag fuller väl. Hon förvånades själv av den tunna ilskan i sin röst. Medan hon stod där, framåtböjd, käkarna hårt slutna, började det höga telefontornet spela. En spröd klang av klockor, som ett barns leksak, någonstans över hennes huvud. Hon såg upp.
Högt däruppe såg hon glansen av mässing. Små armar rörde sig, ryckigt, liksom tveksamt, sedan med full kraft. Det var inte vackert, men uppfordrande: människor stillnade, såg upp, kände alla melodin. En herre längre ned längs gången tog tvekande av sig hatten, såg sig om efter en osynlig musikant. Du gamla du fria.
Luften i den gigantiska hallen tycktes henne med ens skämd. Överallt ljud, klickande, raspanade, surrande: de sade henne ingenting. Hon hade sett vad hon kommit för att se och återvände ut i kvällsluften.
Ändå gick hon inte mot portarna. Det var ännu ljust, en lätt och ljummen bris drog genom trädens kronor. Och hon hade betalat femtio öre.
Sakta vandrade hon genom den ljusa Konsthallen, vände blicken från den röde och nakne mannen i forsen, tyckte inte att där fanns något annat att fästa blicken på. Färgerna överallt mörka, eller tvärtom alltför skrikande, bilderna oklara eller avklätt betydande vad alla visste, tavlorna fönster ut mot ett mörker hon inte kändes vid och som ingen borde nalkas.
Hon köpte ett glas lemonad av en liten smutsig man med glesa tänder som stod i det grå skumrasket under ett träd; han såg på henne hela tiden medan hon drack, uppmärksamt, ett tvetydigt leende på läpparna. Hon lämnade tillbaka glaset och gick vidare.
Hon hade hört mycket om Gamla Stockholm. Stadsmurens taggiga torn steg branta över hennes huvud, grå massiv mot den djupnande kvällshimlen där en ensam stjärna redan tänts. Folk var på väg därifrån, gick långsamt och småpratande och arm i arm i motsatt riktning, ingen bevärdigade henne med en blick. På den grå stenmuren på andra sidan vallgraven hade färgen begynt flagna. Här fanns ingen belysning, varken surrande, elektriska ljusbågar som i maskinhallen eller vanliga gatlyktor. I väggarna satt järnkrampor avsedda för facklor, vilket sotspåren över den flagnande bemålningen avslöjade. Men inga var ännu på plats.
Dröjande och alltmer för sig själv gick hon genom den vindlande gränden fram mot slottet Tre Kronor: i gattet mellan två byggnader uppfattade hon en skymt av grått vatten. Skyltarna var ändock tydliga i skumrasket: de sade sådant som Then Gambla Krog eller Then Lustige Theater. Ingen av dem lockade henne.
Inte heller här slapp man undan Tekniken. Rakt fram lovade henne en röd och halvmeterhög text att få ta del av ”X-strålarnas Afslöjande Makt”:
Låt genomlysa eder port-monnä eller eder egen hand! Den mirakulösa upptäckten som räddar lif! En populär Förklaring af X-strålarnas Natur och Egenskaper!
Hon tvekade, vände sig sedan åt andra hållet, tyckte sig med ens ha tappat riktningen, återfann den med hjälp av den smala utsikten över vattnen. Fingrade tveksamt på de mynt hon hade kvar i kappfickan, rättade till hatten och började gå: mot utgången till. Luften tycktes henne nu alltför rå.
Strax före vindbryggan ut mot det större parkområdet fick hon så syn på ännu en skylt. Ett grovt tecknad hand pekade in mot den lilla gränden mellan två av de till medeltida krogar utstyrda träskjulen. Hon läste med kisande ögon:
Barnens vän! De alltför klenas frelsare! Se huru Framtidens Läkare rädda de små! Endast 5 öre.
Bokstäverna alldeles klarblå. De tycktes lysa av egen kraft, utan att hon för den sakens skull kom att tänka på elektricitet.
En man och kvinna kom därifrån, förde ingångsdörrens röda draperi åt sidan. Han höll henne stödjande under armen; hennes lediga hand tryckte en näsduk mot ögonlocken, hon tycktes blunda, såg inte vart hon gick, mannen ledde hennes steg.
När de var utom synhåll gick hon tvekande ned längs gränden, i den riktning de kommit från.
Dörren bakom draperiet var stängd. Hon knackade kort: det dröjde, kanske så länge som en halv minut, innan någon öppnade.
Mannen var kortare än hon: han var dock inte att betrakta som kortväxt, snarast kutande. Hans hår var svart och blankt och delat i en mittbena. Han tog emot hennes mynt och höll upp dörren för henne, höll armen utsträckt i en manande gest, in mot rummet.
Väl inne såg hon hon att en tre-fyra andra personer, alla herrar, redan samlats i det inre rummet vars väggar var klädda av affischer, otydliga i det svaga ljuset från en ensam lampa. De var röda eller gulnade av ålder, med text på främmande språk. Hon läste efter bästa förmåga ett ord här och där, kände igen de som återkom i braskande fet stil: M. Dott. Leotardi presenté la Couveuse och annat, för henne än mer oklart.
Den kutryggige slösade ingen tid. Han gick fram till lampan och vred upp gasen: rummet klarnade i takt med det allt starkare väsandet. Han sade ingenting, tydligen väl införstådd med det faktum att hon ändå inte skulle förstå honom. Så vinkade han henne närmare det inre draperi som nu var fördraget, försäkrade sig om att han hade hennes uppmärksamhet, nickade och började hala det åt sidan.
Till en början förstod hon inte vad hon såg. Något blänkte skarpt, återkastade lampans vita sken. Ett fönster.
Det var en låda med en glasvägg framtill, resten i svartlackat trä. Upptill en tavla med någon sorts tabell. Till hennes överraskning fanns där en person till bakom draperiet: en kvinna i svart, med vitt förkläde och en vit hätta på huvudet. Hon ägnade inte publiken en blick, ordnade något på sidan av lådan. Nu såg hon att där fanns flera, fastän nedsläckta: hon räknade till fyra stycken. Kvinnan justerade en slang som löpte in genom den svarta träväggen från ett stort kopparkärl på golvet. Det var därifrån väsandet kom, inte från vägglampan som hon först trott.
En rörelse bakom glaset drog hennes ögon till sig. Något blekt, omslutet av tyg. Hon tog ett steg närmare. Det var en hand. Den var alltför liten och tillhörde således en docka. Men medan hon såg på rörde den sig, knöts och öppnades.
Männen bakom hennes rygg begynte att samspråka med dämpade, lärda röster. Själv betraktade hon stint lådans innanmäte. På en bädd av linne låg ett naket barn; rött skrynkligt skinn, mycket mindre än något barn hon tidigare sett, munnen öppen i ett ljudlöst skri, ögonen sammanpressade. Det sträckte armarna i luften, blint trevande, mot henne där hon stod.
Hon kastade sig bakåt, stötte mot någon av männen, vände sig om och störtade mot det draperi som dolde utgången, höll tillbaka sitt skrik med den hand hon höll hårt tryckt mot sina läppar.
s 25-31
No Comments