Djävulssonaten

Djävulssonaten är en historisk essä som tar sin utgångspunkt i det möte den 17 februari 1939 då femtonhundra Uppsalastudenter drabbade samman i en offentlig debatt om Sverige skulle ta emot judiska flyktingar från Nazityskland eller ej. Flyktingmotståndarna vann en stor seger den kvällen, vilket skulle komma att sätta sin prägel på svensk flyktingpolitik. Jag menar att man i “Bollhusmötet” ser en miniatyr av Sverige under krigsåren – liksom att man här får en nyckel till den svenska rasismen.
Boken handlar nu inte bara om “Bollhusmötet” utan även om en av dem som fick känna konsekvenserna av den sortens  “flyktingmotstånd” – den norskjudiske musikern Leiba Wolfberg som våren 1941 sökte asyl i Sverige – och utvisades. Ett år senare satt han i Auschwitz. Hans öde är en viktig del av historien om vad vi kallar “Sverige”.

Kapitel 1

Sensommar och ett lätt regn i luften. Tennishallen ligger ännu kvar: en oansenlig gul träbyggnad, halvcirkelformad med tjärpappstak, belägen strax bakom studenternas gymnastiklokal ”Svettis” vid Svandammen i Uppsala. Den är numera ganska sliten och det har talats om rivning.
För att komma in behövde man en kod jag inte hade. Jag stod lite rådvill kvar tills en spelare kom förbi, fick syn på mig genom glasdörren och släppte in mig: vi bytte några ord, han var utbytesstudent från Ungern. Ingen frågade vad jag hade där att göra.

                 Man kan knappast tala om några historiens vingslag, om man inte med det menar att det monotona ljudet av tennisbollarnas studsar låtit likadant i sextiosju år. Jag satt en stund på läktaren, rummet låg i halvmörker och var litet unket, påminde ganska mycket om idrottshallen där jag själv hade gymnastik på högstadiet. Lukten var densamma. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av tennis.

                 Jag vet inte om man kan säga att en stad har ett minne. Men på sätt och vis är städer inget annat än just minnen, bevarade inte bara i de nu levande invånarnas huvuden utan även i något mer svårgripbart, som har att göra med berättelser, stämningar, värderingar: ”Det sitter i väggarna”, brukar man säga. Vissa platser bär på sin betydelse, vare sig man vet om det eller ej, vare sig man bryr sig om det eller inte. Och varje stad har sådana platser.

Om Uppsala har minnen är Bollhusmötet 1939 ett känsligt sådant. Det nämns så fort man talar om studentlivet under trettiotalet, litet urskuldande, ofta med ord som ”sådana var tiderna”, ”man visste inte bättre då”.

Lyssna:

 “…och anse, att Sverige ej bör undandra sig sin del i hjälparbetet”.

Den bisatsen, ryckt ur sitt längre sammanhang, är kärnan i den politiska dispyt som utspelade sig i Uppsala våren 1939, och som kommit att gå till historien som Bollhusmötet. De flesta av dagens Uppsalabor har hört talas om händelsen, och alla som intresserat sig för Sveriges historia under andra världskriget känner till den. Vad bråket handlade om var den större frågan om Sverige efter kristallnatten skulle släppa in judiska flyktingar från Tyskland: varken mer eller mindre. Men i stunden tog sig denna strid formen av en symbolisk konflikt kring en bisats i ett gemensamt uttalande.

Det stormiga kårmötet, som ägde rum här i studenternas tennishall den 17 februari 1939 mellan 19.30 och 00.30, samlade 1500 studenter, vilket var en dryg tredjedel av alla studenter i staden, gav återklang i riksmedia och, vill jag påstå, i Sveriges utrikespolitik under några avgörande år. Hallen rymde under några kvällstimmar en miniatyr, eller snarare ett slags modell, av vad vi skulle kunna kalla ”den svenska opinionen, våren 1939”.

På trettiotalet var universitetet ännu kläckningsanstalt för dem som betraktade sig som nästa generations samhällselit. Mycket nostalgiskt krut har i memoarböcker och minnesartiklar spillts på denna svunna tid, då bildning ännu sattes högt och pappas plånbok och kontakter ofelbart gav dig en plats i staten. Du och bror och alma mater. Många av de namn på unga människor man stöter på i dokument och artiklar från tiden känner man också igen, längre fram: det är blivande landshövdingar, chefredaktörer, riksdagsmän och professorer som i ungdomliga versioner yttrar sig i talarstolen.  I en del memoarböcker förekommer minnen från mötet, många tycks ha varit där, ingen ville någon något illa. Om någon känsla dominerar skildringarna så är det en sorts tankspridd sorg över flydda ungdomsdagars oskuld. Vi visste ju ingenting.

                 Vi visste ju ingenting.

                 Vi visste ju ingenting.

                 Vad var då detta möte? Varför dröjer det i minnet, varför är det ännu smärtsamt, och varför skulle det vara intressant?

Det var ju en skamfläck. Så mycket är alla ense om. Erfarenheten säger också att det är i tystnaderna, särskilt de kollektiva, som de intressanta berättelserna står att finna.

                  Jag började leta bland de dokument som fanns samlade på olika platser, först litet halvhjärtat, kanske främst av en sorts bygdehistoriskt intresse för vad som försiggått och lämnat spår efter sig på den plats som blivit min hemstad. Det finns också en förvånansvärt stor mängd papper bevarade: på universitetsbiblioteket Carolina ligger en stor foliant med blå rygg, som innehåller protokoll från mötet och de sammanträden som ledde fram till det, tidningsklipp, affischer och flygblad. Någon har på ett mycket tidigt stadium bestämt sig för att detta inte skall glömmas bort, att det i görligaste mån skall gå att i efterhand bedöma och granska hela skeendet. De som bestämt sig för detta, i nederlagets stund, är förmodligen den dåvarande studentkårens ordförande och vice ordförande, Lennart Hartmann och Eva Wennerström, som själva är aktörer i dramat.

                 För ett drama är det. Det är som med den lilla pappteatern i inledningsscenerna av Bergmans ”Fanny och Alexander”, där Alexander, ännu ovetande om hela den tragiska historia vi snart skall få se, tanklöst leker med figurer inuti den låda som är teatern, som är världen, sätter dem i spel, ovetande om att han i själva verket är en av figurerna.

                 Spelet kring Bollhusmötet är inte bara en liten skitig intrig bland goddagspiltar. Snarare formar det sig till en miniatyr av Sverige. Lyft locket av lådan och se hela spelet mellan olika opinioner, mellan olika möjliga hållningar. Det är på gränsen till andra världskriget, efter Kristallnatten, före invasionen av Polen. Alla delarna till bilden av ”Sveriges roll under andra världskriget” finns på plats. Trådar löper in i tennishallen kvällen den 17 februari, trådar löper ut. En del av dem ända fram till nuet. Inte minst handlar det om hur en liten grupp av ideologiskt övertygade personer kan manipulera en hel opinion, hur man skickligt planterar rasistiska argument i samhällsdebatten och sedan också tjänar gott på saken.  Det hela handlar på ett alldeles bestämt sätt om vad ”Sverige” är. Ingen ska säga något annat.

Den försvunna listan

Någonstans i ett arkiv finns den kanske kvar: en lista på tio-tolv namn, alla tyska läkare, alla med någon särskild specialitet, alla med judisk bakgrund. Men allt talar för att den aldrig skrevs ned[1].

Att en sådan lista diskuterades vet vi; de som skissade på möjligheten av en serie erbjudanden till akademiska kolleger under svår press var professor Göran Liljestrand på Karolinska institutet och Gunnar Dahlberg, sedan 1936 chef för det Rasbiologiska institutet i Uppsala, ditsatt för att städa upp efter den nyligen pensionerade, nazistiske Herman Lundborg och omvandla institutet till en modern institution för forskning i genetik. Vem som än är upphovsman så diskuteras saken någon gång efter Kristallnatten i november 1938 med Axel Höjer, chef för dåvarande Medicinalstyrelsen. Tanken är att dessa läkare skall få komma till Sverige, som flyktingar, fastän inte på någon flyktingkvot. Deras kompetens gör att man kan beskriva det hela som att man importerar expertis som saknas inom landets gränser.
Det intressanta är att det i trettiotalets Sverige annars tycks saknas grogrund för någon hätsk och militant antisemitism. Att den fanns och hade folklig förankring är tveklöst, och har visats av flera historiker, till exempel av Lars M Andersson och Håkan Blomqvist. Men den hade svårt att ta det där steget över till ideologi och slå igenom i breda lager och konkreta utspel. När ett utbrott av antisemitisk agitation äger rum är det så gott som alltid bland de ”bildade”, de ”intellektuella”, och då efter tysk förebild. Inom läkarkåren tycks motståndet mot invandring dessutom ha varit starkare än på annat håll. När den tyskjudiske gynekologen Bernard Zondek, som lämnat Nazityskland för ett års forskning i Sverige år 1934 ansökte om att få stanna och utöva sitt yrke, samlade en ”protestlista” inte mindre än tusen namn från svenska kollegor.

Man får förstå detta som en smart manöver, kanske alltför smart. Hela försöket misslyckas grovt. Men det fanns anledning att försöka vara smart: flyktingfrågan, och särskilt frågan om judiska flyktingar, resulterar i hårda ordväxlingar i riksdagsdebatterna. Här finns redan en oförsonlighet i opinionen, och de som över huvud taget bryr sig om sådana frågor har redan intagit bestämda och motsatta hållningar.

                 Listan över de läkare som faktiskt skulle bjudas till Sverige är borta – eller skrevs aldrig ned. Dock avsatte den spår i den svenska debatten. Den 28 januari 1939 publicerar Svenska Dagbladet en artikel, stort uppslagen på förstasidan.[2]

Tidningen har följt upp ett tips från läkarkåren och vänt sig till Axel Höjer, som bekräftar att man planerat att ”utverka uppehålls- arbets- och praktiktillstånd för något tiotal läkare, vilka genom utvecklingen i Tyskland förlorat sina utkomstmöjligheter”. Ett rykte som enligt artikeln varit i omlopp bland svenska läkare har talat om ett fyrtiotal läkare, tandläkare och farmaceuter, Höjer säger till tidningen att det handlar om ”en man inom varje specialitet, d.v.s. inalles ett tiotal eller ett dussintal”.

                 Höjer understryker att det inte finns något beslut i frågan, det är helt öppet hur det ska gå, men säger: ”Medan många länder i ganska betydande utsträckning beviljat arbetstillstånd åt judiska eller andra läkare, som måst lämna Tyskland, har Sveriges politik hittills varit mycket restriktiv”. Höjer pekar på att Sverige har färre läkare per person än jämförliga länder, han medger att yngre läkares arbetsförhållanden är besvärliga, men att hela sjukvårdsfrågan är under utredning, då inte minst hur man skall få fler läkare i arbete.

                 Höjers tankar på ”ett dussintal” läkare och specialister stöter genast på patrull. I samma nummer av SvD kallar läkarförbundets sekreterare J P Edvardsson Medicinalstyrelsens funderingar för ”Ett betänkligt projekt”.

                 I Svenska läkartidningen den 3 februari avlossas en rejäl salva av Sten von Stapelmohr, överläkare i Norrköping och medlem i Svensk-Tyska vänskapsföreningen: ”Gynnandet av våra egna läkare genom stipendier under en brydsam tid för ernående av god specialistutbildning synes mig vara ett mer trängande behov här, där så många gå utan arbete, än att ytterligare importera arbetskraft, som senare torde vara svår att placera och som, om de kvarstanna i landet, skulle ytterligare försvåra existensen för våra egna”.[3]

”…och som, om de kvarstanna i landet, skulle ytterligare försvåra existensen för våra egna”.

Man måste påminna sig om att frågan handlar om tio till tolv personer som flyr för sina liv.

                 Det hade kunnat stanna där. Men tanken på en ”läkarimport” eller en ”judeimport” – uttrycken används växelvis och nästan synonymt av en del deltagare i debatten – blir den punkt kring vilken motsättningarna i ett Sverige på tröskeln till världskriget kommer att fällas ut, kristalliseras, ta tydlig form.  Den nazistiska demonstrationen på Östermalm i Stockholm den 6 februari utgår från debattartikeln i SvD. Likaså det stormiga opinionsmötet bland läkarstudenter på Karolinska institutet i Stockholm den 22 februari. Det är den formella orsaken till Bollhusmötet liksom till det motsvarande studentmötet i Lund den 6 mars. Tagna tillsammans ger mötena en tydlig bild: Sveriges studenter vill inte släppa in flyktingar i landet, särskilt inte akademiker, och alldeles särskilt inte judiska sådana.

                 Det är också den bild som slår igenom i opinionen, som politikerna tar till sig och som ekar i flera riksdagsdebatter under våren. ”Den akademiska ungdomen” har sagt ifrån. Och ingen på den försvunna listan tycks verkligen ha bjudits till landet. Deras öden förblir okända.

                 Men bakom bilden av den där ”eniga opinionen” av akademisk ungdom skymtar man en mer sammansatt: bilden av ideologisk strid, där flyktingvänner står mot antisemiter. Under argumentet om arbetsmarknadssituationen, som förmodligen var vad som talade till de många och tveksamma, fanns andra överväganden, av tydligt rasistiskt slag.

    Och en bit in i bilden upplöses massan av studenter i ansikten på ännu mycket unga människor, på väg att säga just de ord och inta just de hållningar som kommer att prägla hela deras liv.

                 Det finns mönster. Det går att se vad som hände. Man kan, utan att moralisera, dra slutsatser om vem som gjorde rätt och vem som gjorde fel. Men för att förstå vad som skedde under en enda, symboliskt viktig kväll i Uppsalastudenternas tennishall måste man gå flera år tillbaka i tiden. Till 1933.

[1] Se Ivi-Mai Schööns artikel i Medicinhistorisk tidskrift nr  1 2005.

[2]   SvD 28/1 1939 ”Plan på läkarimport som väcker gensagor”

[3]   Svenska läkartidningen nr 5 1939, s  267. Huvudartikeln i samma nummer är en genomgång av ”Några kommentarer till ett par steriliseringsfall” som utmynnar i rekommendationer om strängare tag för att förhindra tillkomsten av ”värdelösa individer”.

  Djävulssonaten gavs ut av Albert Bonniers förlag i augusti 2007.