I
Han stod en stund med handen runt bildörrens kyliga handtag. Sen kväll i oktober, ett halmgult ljus släpande över insjövikens stilla yta. I luften en aning av kommande nattfrost, andedräkten synlig i ljuset från ICA-hallens rödvita reklambelysning. Han tvekade, ville inte släppa kontakten med bilen, kanske benägen att sätta sig bakom ratten och rulla därifrån, nedför backen och ut på landsvägen. Släppte han taget skulle det redan ha börjat.
Så började han gå uppför backen mot pensionatets upplysta fönster. Gruset knastrande i stillheten, de egna andetagen, tunga i kvällen, som vore han redan en gammal man. Och medan han gick där kom ett minne stigande mot ytan, högst en vecka avlägset. Han hade skyndat sig nedför Valhallavägen i Stockholm, kom inte längre ihåg varför han haft bråttom, sen kväll, larmande trafik, regn i luften. Han halvsprang, framåtlutad, händerna i jackfickorna, blicken ned i trottoarens stenläggning. Något fick honom att se upp. Han hade så när ränt rakt in i en välklädd man, något yngre än han själv, som medan han såg på ryggade tillbaka och instinktivt satte händerna över ansiktet, skyddande. Mellan fingrarna glimmande ögonvitor. En snabb blick: sedan var han borta, försvann med ekande steg ned mot Karlaplan. Själv stod han kvar, hade inte längre lika bråttom, undrade: vad var han skraj för? Tills han såg ned och lade märke hur han höll högerhanden knuten framför sig, till hälften höjd som inför ett slag.
Det var allt.
Längre upp i backen låg den gamla lanthandeln kvar, nedsläckt, med fuktskevande masonitskivor innanför de ännu hela skyltfönstren. Den mörka verandan var förvisso bred, men naturligtvis smalare än han mindes den. Han hade som barn lagt märke till de svarvade trästänger som höll det lilla regntaket på plats: svällande och runda, med tunna spår frästa där de var som tjockast. Då hade de varit nymålade i tjock vit lackfärg.
Han kom ihåg ett av deras få sommarbesök, hur hans far följt honom upp till affären, det skulle visst köpas en isglass. De hade kommit ungefär till den punkt där han befann sig när fadern plötsligt kastat en blick upp mot verandan och stannat till. Något blänkte snabbt till i solen. På verandan en ensam äldre man med gulgrått skägg, klädd i en träningsoverall av mörkblå nylon, på huvudet en bleknad reklamkeps. Han stod framåtböjd och muttrande, blicken stint ned i räcket.
Han hade börjat gå igen, men fadern höll honom plötsligt tillbaka utan att säga något. När han åter såg upp lade han märke till vad det var som då och då sken till i solen: i mannens hand en till synes ny morakniv. Medan han såg på skar gubben ljudlöst spåna efter spåna ur det nymålade räcket. De stod kvar kanske en hel minut. Han tog ingen notis om dem. Sedan vände de ned mot centrum igen.
Varför gjorde han sådär, hade han frågat efter en stunds tystnad. Fadern hade ryckt på axlarna, svarat, utan att se honom i ögonen: han är bara sån. Det har han varit länge.
Tokig? hade han nyfiket kastat in, efter en lagom lång konstpaus. Hans far funderade uppenbart och länge på hur han skulle lägga sina ord men hade till sist resignerat. Så säger man inte.
Halvvägs upp i backen stannade han till. Han tänkte inte särskilt på saken, stod och såg ut över samhället: sjön därnere, järnvägsspåret, klungan av ljusrappade hus med i skymningen mörka tegeltak. Bortom dem svart barrskog, höjd efter höjd, sedan ingenting. En rad av allt mindre, diffusa ljuspunkter markerade elljusbanans sträckning längs med vattnet, in bland träden. Inte en människa synlig utomhus. Inte en bil.
Han vände om och gick tillbaka samma väg han kommit för att hämta bagageutrymmets enda resväska.
Pensionatsrummet var litet och långsmalt. Brunstrimmiga tapeter, gamla men varken slitna eller blekta. Dörren av naken masonit, den obligatoriska utrymningsplanen fastnitad med häftstift och avfattad på svenska, engelska och längst ned försedd med en rad handskrivna arabiska skrivtecken. Nedifrån vägen hade huset sett tämligen nytt ut: men redan vid ingångsdörren hade han konstaterat att det bara var den vägg som syntes nedifrån samhället som kostats på ett lager ny färg.
Sängen var smal men föreföll rätt ny, benen av grålackerad metall som stack ut under det färglösa överkastet avslöjade att den var av hopfällbar modell. Invid det otvättade fönstret ett litet skrivbord som dock såg slitet och rangligt ut. Inga lådor.
Allt ljus kom från gatlyktan därute på asfaltsplanen. Han ställde resväskan invid dörren och gick fram till fönstret, lade sin lilla ryggsäck på den repiga bordsytan. På fönsterbrädet stod ett enkelt askfat av glas med texten ZINGO tryckt i botten. Skrivbordslampan gick inte att tända: när han såg efter saknade den glödlampa. Han stod kvar vid fönstret någon minut. I mörkret såg samhället större, mer vidsträckt ut: rader av ljus på ömse sidor om vikens vatten. (Han kunde inte minnas att det funnits hus på andra sidan förut.) Bortom ICA-hallens platta, regnblanka tak skymtade han ett torn med koppartak som borde höra till det gamla rådhuset.
Han sträckte ut sig på sängen utan att ta av sig jacka eller skor. Rummet var utkylt. Han reste sig och gick fram till elementet under fönstret. Det var så nytt att skyddsplasten fortfarande satt kvar över inställningsknapparna. Han fumlade med stela fingrar och fick till sist bort den genomskinliga plastkåpan, ställde vredet på full värme. Ei sa peitää.
Sträckte åter ut sig på bädden och lyssnade till ljudet av knäppande metall. Annars var det helt tyst. Överkastet stank av tobaksrök.
Han reste sig och gick ut i hallen. I skåpet innanför ytterdörren hittade han rader av glödlampor köpta på IKEA och valde en 60-wattare.
Med paketet i handen gick han en vända ned till ”sällskapsrummet” vid korridorens slut. TV-apparat med trädekor och en nedsutten beige soffa, det var allt. På TV:n låg en handskriven och inplastad kartongbit, även den på arabiska, men utan översättning: längst ned stod klockslaget 22:00 med rött, understruket och följt av ett par kraftiga utropstecken.
Väl tillbaka på rummet slog han sig ned vid skrivbordet och skruvade i lampan. I konen av gult ljus framkallades träskivans brännkarta av tankspritt hanterade cigaretter. Han drog upp ryggsäckens dragkedja och tog fram sina pärmar, bredde ut papperen över bordet, ordnade dem i prydliga högar. Han började bli varm.
NORIC-1
(”KOMPANI LINGE”)
Sandersen (? 1944)
Olsen
Stenersen
Rander (?)
= ” Operation Goldfinch” + ” Operation Curlew”
“Linor”:
1. Magnor g Eda 3 pers, anon.
2. Ørje g Töcksfors 6 pers, Mickeson + 5 anon.
3. Aremark g Nössemark, 4 pers, Edeskog (lektor) + 3 anon.
4. Bokerød g Gunnarsbyn (Fam. Østlie g ?)
(Övriga linjer? Hemnes, Bjørkeslangen?)
Och längst ned, understruket:
RANDER???
De följde hagens ståltrådsstängsel på insidan i maklig takt, aldrig mer än någon meter från stolparna.
Micke, i svart basebollkeps och mörkblå, fläckig fleecetröja, stannade med handen mot tråden. lät fingret löpa längs dess undersida, strök bort bukiga vattendroppar, kvar från eftermiddagens regnskur. Torkade sedan handflatan mot byxbenet.
Ljudet av hovar längre upp i slänten. Han såg upp: de båda unghästarna hade satt av i plötslig galopp, stannade sedan lika tvärt, svängde med sina huvuden och frustade. Stod stilla, ångande, i skogsbrynet.
-Dom gör sådär ibland. Det är för att hålla värmen.
Micke fortsatte den långsamma vandringen, händerna i byxfickorna. Han följde efter. Ingen av dem sade något. Han visste ingenting om hästar.
Första dagen hade han inte fått mycket gjort, tvekat inför att ge sig ut, dröjt sig kvar på det unkna rummet till hungern tvingat iväg honom. Han hade slagit Micke en signal från fiket. När han bestämt sig för att ingen skulle svara hade Micke själv lyft luren, verkade inte ens förvånad av att höra från honom. Han hade själv inte sagt något om orsaken till sitt besök, bara att han tänkt stanna några dar, ”för att klara ut ett par saker”. Micke hade inte heller frågat. Istället hade han kastat fram förslaget att han skulle komma upp en sväng och se på hästarna.
Samtalet flöt trögt. Det som efter flera års tystnad gick att närma sig var sådant som de bägge strängt taget fann oviktigt. Andra saker skulle ta sin tid att finna ord för: det slog honom hur trevade sig fram med tioåringars språk, på tioåringars vis, det var den gemensamma grund som var lagd och som trots allt ännu verkade finnas kvar. Micke hade, mest av artighet, kastat fram någon fråga om hur det var i Uppsala, han hade svarat att det nog gick bra men var skönt att komma därifrån ett tag också.
Efter en stund hade han inte kunnat hålla sig utan spottat fram sin fråga innan den malts sönder under tungan: hur det egentligen stod till med den andres farfar.
Om han råkat visa den spänning med vilken han väntade på svaret märktes det inte på den andres reaktion. Jo, det var väl som det brukade. Han bodde ensam uppe i sjukhemmet.
– Så du kom ihåg honom.
Det var ingen fråga och hans replik var inte heller ett svar: Han hade ju så mycket att berätta.
De stannade till vid inhägnadens bortre hörn. Full sikt ned mot samhället och den vitt blinkande TV-masten på höjden bortom viken. Micke grävde runt i byxfickan efter snusdosan, mest som för att kontrollera att den fanns på plats, öppnade den aldrig utan stack tillbaka den i den säckiga jeansen.
– Så du kom tillbaks hem iallafall, sade han till sist. Såg på honom under mösskärmen, ögonen knappt synliga i kvällsskuggan.
– Hem och hem. Han visste inte vad han skulle säga, påpekandet kändes skevt, samförståndet dem emellan med ens bräckligt. Jag bodde ju aldrig riktigt här.
– Nej, det förstås. Micke såg bort, lade armarna i kors över stängselstolpen, lutade hakan mot jackans tyg. Själv har jag ju aldrig lämnat. I halvljuset skimrade ärmens luddiga yta av utfällda, mikroskopiska fuktdroppar.
Han visste precis hur han förväntades svara, i just det ögonblicket. Varför inte? Du som … du hade ju kunnat… Han trevade mellan olika ordräckor, ingen av dem stämde helt mot sin avsedda innebörd. Ur ögonvrån höll han en vakande blick på hästarnas silhuetter, orörliga under träden.
Han tyckte sig känna igen det stora bordet i mangårdsbyggnadens kök, trodde att det kanske stått där redan på föräldrarnas tid: men trots att det var gammalt och repigt gjorde furuytan fortfarande ett fräscht intryck, åtminstone på håll. Han satte sig på den väggfasta bänken vid fönstret. Det mesta var sig likt och ändå inte. Micke stod med ryggen till vid diskbänken, slamrade onödigt högt med koppar och skedar. De var ensamma i huset, och ingenting han kunde se pekade på någon annans närvaro, men han var vagt medveten om att det inte var en ungkarlsboning. Han hade inte frågat, hur han vände på saken skulle det framstå som plumpt och insinuant.
Micke ställde ned kaffepannan mellan dem, kom tillbaka med ett fat kanelsnäckor, fortfarande kvar i sin plastpåse. Han höll fram sin mugg och fick den fylld av hett kaffe: Micke darrade lätt på handen, såg honom inte i ögonen. På muggens sida fanns en maskindiskblekt teckning av en mås och texten See Ya in KEY WEST. Han bestämde sig för att slå an en beskäftigt raljerande ton, vadsomhelst utom detta tomrum.
– Så du vart gift i alla fall.
Micke flinade snett, som han förväntat sig, höll inne med svaret en stund.
– Gift och gift. Han glodde ned i koppen, tillade:
– Hon jobbar ju inne på sjukhuset så hon kommer inte hem än på ett tag. Han satt nedhukad, med de grova händerna kring koppens värme, kepsen kvar på huvudet. Det var olidligt. Han försökte få in samtalet på något annat, på arbete. Det var inte så mycket skog längre, sade Micke, inte som när du brukade vara här, mycket var uthugget och återväxten långsammare än dom sagt. Det sista följdes av ett kort skratt.
– Mest är det Marinan, sade Micke till sist. Du visste att farsan köpte den?
Han skakade på huvudet.
– Fast det är ju bara på somrarna. Så jag funderade på detta med hästar.
Han rätade med ens upp sig där han satt.
– Du har ju inte ens sett båten, sade han med ett brett leende. Stannar du länge?
Han svarade att han inte visste riktigt.
– Är du här till helgen kan du väl komma med ned en sväng och titta på den.
Han sade att han nog skulle vara kvar till dess, osäker på om han ljög eller ej. Undrade hur han skulle få ”samtalet” att kretsa tillbaka till farfadern. Bestämde sig för att gå rakt på sak.
– Vd tror du, skulle gamle Bengtsson kunna tänka sig att snacka med mig?
Frågan knuffade den andre ur banan; han såg uppriktigt förundrad ut. En rynka mellan de ljusa ögonbrynen. Till sist sade han:
– Vet du, han gör inte annat än snackar. Men han fattar ju inte längre med vem. Och sedan, dovt: hurså?
Han undrade hur mycket han skulle säga, utan att falla in i ett annat och skrymmande språk. Rummet kändes med ens skevt: mikrovågens bukigt rökfärgade ögonrektangel glodde ned på honom från hyllan invid den gamla järnspisen.
Han kom på sig med att säga att det hade med ”uppsatsen” att göra.
– Du vet, jag ska skriva ihop en sak tills våren, något med lokalhistoria, det skall utgå från en särskild plats. Och så tänkte jag att han hade ju så mycket att berätta. Om förr i tiden.
Micke ljusnade. Lutade sig tillbaka, vägde på stolen. Han log.
– Jag kan följa med dig en sväng upp på hemmet. Nu till helgen. Mungiporna kröktes uppåt, triumfatoriskt: när vi har tittat på båten.
Han nickade, till synes överlistad. Händerna lossade sitt grepp kring muggen. Han besvarade leendet.
Utanför fönstret klövs kvällsmörkret av ett par strålkastare; de rörde sig upp och ned längs den ojämna grusvägen. Motorljudet kom med viss fördröjning, dämpat.
– Ja, det skulle väl vara Karin det där. Så får ni hälsa.
Micke reste sig och gick fram till fönstret, kikade ut utan att säga något. Hela tiden ljudet av bilen som närmade sig, motorn hårt arbetande på tvåan, på väg uppför backen. Tiden gick utan att den tycktes komma närmare.
– Vet du om, sade Micke till sist, att det finns fler hästar på landet idag än för hundra år sedan.
Han hade också läst det någonstans. Nej, sade han, det visste jag inte.
– Och du skall läsa historia du. Micke hade till hälften vänt sig om där han stod. Leendet var vänligt, tonfallet likaså: det verkar som om allt kommer tillbaka.
– Jo, sade han. Bara man väntar tillräckligt länge så gör det nog det.
När han gick uppför backen mot pensionatet var det mörkt i längans alla fönster. (Fast han visste att han lämnat ljuset på i hallen när han gick.) Han låste upp, steg in i lukten av multnande trä och solkiga syntettyger. Stod en stund orörlig innan han slog på ljuset.
Allt var som han lämnat det. Han gick in i ”dagrummet” och slog på TV:n. Den tog god tid på sig att bli varm och när bilden tonade fram var den grynig och färglös, ljudet förvrängt så att inga ord lät sig urskiljas. Han tillbringade en stund på huk invid de ålderdomliga inställningsrattarna och fick till sist en hyfsad bild på norsk TV. Nyhetsuppläsarens läppar rörde sig utan ljud.
Han lät apparaten stå påslagen och gick till sitt rum. Tog med sig en packe fotokopierade boksidor från skrivbordet, återvände till dagrummet och satte sig i den nedsuttna bruna soffan med jackan på. Elementet knäppte svagt. Han slog av takets lysrör och läste i det flackande skenet från TV:n, bläddrade fram och tillbaka, utan att egentligen se vad det stod på sidorna.
Søndag kveld den 15. februar, vel fjorten dager etter aksjonen i Åkebergsvegen, ringte Sicherheitsdienst til Kriminalavdelinga på Oslo politikammer. Stemma i andre enden bad om att det vart skrive ut kremasjonsløyve for to norske borgarar. Man sørgte for at de to lika vart skifta ut med andre og overførte til Rikshospitalet til patologisk gransking. Der vart dødsorsaka klarlagd. Begge hade i tillegg til ytre mishandling fått kokende olje in gjennom rectum.
…
Om morgonen kom noen av dei inn på cella, tok ifrå han klærne, sette raud lapp på døra og gjekk. To halve ullteppe var einaste klær som var att i cella. Det var sommar og ikkje umulig å leve naken, enda veggene var av mur og sol aldri kom inn. Seinare kjølna det. Han hade aldri trudd det var mulig å overleve slik frysing. Da tre måneter var gått, fekk han lov å bade. På badet fekk hann i alla fall sett seg sjølv i spegelen, men det var eit trist syn. Ennå, tre månader etter siste førhør, var ryggen og baken blåfiolett, og setet var svampaktig og dødt som kjøtet på eit slakta dyr.
Inte heller denna gång fann han det ord han sökte.
Senare låg han på sängen med radion på, svagt, väntade in de sena kvällsnyheterna. Och han mindes sista somrarna de varit här, och hur han vid det sista besöket, tolv år fyllda, till sist tyckt sig skönja ett mönster, hur det ena hängde ihop med det andra.
Särskilt under vintern blev fadern rastlös och kunde sent om kvällarna, mot middagens slut, framför TV:n, kasta ur sig en samma replik. Om vi skulle ta och fara hemåt en sväng. I sommar, till sportlovet, till påsken. Och Johan kan följa med. Och modern stod vid diskmaskinen eller satt böjd över en bunt skrivningar och svarade på samma sätt som alltid: ja åk ni, men det får allt bli utan mig i såfall. Närmast förstrött. Det var en ritual. Som om platsen, själva nålsticket på kartan, plötsligt vore ett irriterande blinkljus i synfältets utkanter, omöjligt att ignorera. Som när som helst kunde göra sig påmint som ett illa läkt ärr en regnig eftermiddag. Hemåt.
Väl på väg dit, de gånger det blev av, var fadern oftast upprymd, visslade, sjöng med i radions ändlösa schlagerräckor (alltid P3 i bilen). När de närmade sig och landskapet blev allt brantare tystnade han, såg rakt fram, som om han omöjligt kunde slita sin blick från riktningen. ”The homing signal.” Eller om det nu helt enkelt berodde på att körningen blev besvärligare längs de alltmer slingrande vägarna.
Och sedan, när de satt runt kaffebordet hos någon gammal släkting (han hade än idag svårt att hålla dem isär i minnet: alla gamla, alla vithåriga, alla i hans ögon ständigt frånvända) blev det tal om det ena eller andra som borde göras, den ena eller andra bekantingen som borde besökas nu när du ändå är här. Svaret blev alltid detsamma, det förväntade: nej, vi bara tittade in på vägen. Vi ska ändå inte stanna så länge. Kanske en annan gång. Sedan kunde de ändå bli kvar en vecka, vid ett särskilt tillfälle i tre sammanhängande sommarveckor, rastlösheten ändå till sist outhärdlig. Snabba generade avsked på förstubron. Raska steg över gruset och en rivstart. Samma koncentrerade tystnad som inte löstes upp förrän de befann sig på miltals avstånd. Då fadern vaknade som ur en sömn, med ett generat och pojkaktigt leende.
Ändå: just i den stund när man satte sig tillrätta vid kopparna och faten, när man fortfarande var på väg ned mot stolsitsens dyna i en humlesurrande berså; just då, i det ögonblicket såg han fridfull ut. Som om en stor tyngd lyfts undan. Som om denna bråkdel av ett ögonblick vore resans själva slutpunkt, innan allting vände.
Och det tycktes honom där han låg som om det var där han själv nu befann sig. Människorna var borta, de flesta av dem sedan länge, deras platser i landskapet och tiden markerade av alldeles likadana grå stenar i rad på åbrantens kyrkogård. Men i hans huvud samma motstridiga rörelser: åk. Stanna. Bara inte den punkt av lugn som för en kort stund ändå varit faderns, det verkliga kännetecknet på hans ofrånkomliga hemhörighet.
(s. 9-21)